Vi, den så kallade publiken

Så går vi de så kallade, av arten den oantastliga, vi de kulturintresserade, på ännu en konsert. Eller ännu en teaterföreställning. Det är vi som kallas publiken, den allsmäktiga.
På premiärer i kostym. O ja, på teatern nästan alltid samma skara. Någon tant har parfym ändå, fastän det strider mot reglementet, doftar och stinker, om vartannat, i kön in till de röda stolarna. En del bekväma. Som på Kulturens hus, så djupa att man nästan kan gömma sig. In i kritikerns värld. Nej, jag behöver inte ens skratta åt Fredrik Lindströms skämt om hälsningarnas hej-hej med hämtad inspiration från förortens promenadstråk. El-upplysta slingor för menigheten. Ja, se nu är det el-upplyst där framme på scenen. Och jag är publiken, kan inta vilken hållning jag vill till aporna nere på scen. Där står dessa konstnärer och visar upp sin prakt. Sitt skådespel, sin ekvilibristiska pianokonst som det tagit 26 år att lära in. Nätter och dagar av repeterande. Ömma leder. Men hörde ni där! En falsk ton. Visst var det väl ändå så att hon sjöng fel. Kanske en bit in i andra akten.

Vi dricker rödvin i pausen. Eller kanske madam vill ha vitt? Åttio kronor glaset, eller sextio. Blanka bardiskar. Biljetten kostade minst 250, och nu har man därför rätten att konsumera, suga in och konsumera igen, denna sörja av uttryck.
Det är till och med vetenskapligt belagt att vi, det sköna folket som går och ser all denna fina kultur, att vi...ja vi lever längre och har hälsan i behåll. Men de där spökena nere på scenen, det har vetenskapen också klarlagt, lever allt kortare. Kanske är det någonting med rampljuset, att det ger en slags invärtes hudcancer. Han den där super sig full efter varje uppträdande har jag hört. Men vi, nej, vi tar bara ett glas rött i pausen och taggar ner med en sherry efter showen och lägger oss tidigt.
Men se! Nu går vi gratis in på någon konstsalong. En konstnär som målar som Picasso, fast sämre. Ej heller äringen är någonting att skryta med. Lönen är urusel, för att tala sanning. För konstnären alltså.
Och skådespelarna verkade oengagerade i kväll. Jag är en av dem som gnäller i pausen, hotar med att gå hem om det inte blir bättre.
- Läste du recensionen Bea!? Han i tidningen tyckte inte heller att det var bra.
Vi buar dolt, men applåderar öppet. På premiären ställer sig publiken alltid upp. De nere på scen vet om det, att hyllningarna och ropen lika gärna kan vara falsk artighet. Blommorna som delas ut är ju köpta i förväg.
Det eviga röstandet är ju dessutom trend. Dissa och gilla. Ring numret längst nere på skärmen. Samtalet kostar 9:90 (eventuell trafikavgift tillkommer).
Intet heligt för oss. Vi den så kallade publiken.

Bakom scenen finns de matta logerna. Sminkburkar, och gamla kaffekoppar som borde diskats för länge sedan. Ett par jeans hänger på en krok. En skjorta som luktar svett och som borde tvättas. Sms från barnen på mobilen. "Godnatt mamma. Vi går och lägger oss nu." Det var då hon gick upp på scen och gav allt. För oss.
Efteråt drar ett gäng skådisar ner på puben. Eftersläcker ännu en show.
- Publiken var seg i kväll.
De undrar varför. Responsen var inte alls som i förrgår. Men vem kan ställa publiken inför rätta?
Samtidigt skrynklar Bertil sin använda biljett, godnattar Bea på rosa sänglakan och lämnar tofflorna nedanför sängen.
Tack och god natt. I morgon ger sångfågeln järnet igen. Allt hon kan hoppas på är en bättre publik.