Ensamhet. Det finns ingenting som vi är räddare för. Vi klarar naturkatastrofer, hetsiga kroppsideal, att bli kallade för könsord. Vi hoppar bungyjump, dricker alkohol tills vi inte längre kan stå upp, åker till Afrika för att volontärarbeta bland trasiga miljöer och ännu trasigare människor. Men när vi kommer för tidigt till busshållplatsen kreverar vi. Snabbt tar vi upp våra mobiler och försöker att verka vara upptagna och viktiga.
Det enda som vi är mer rädda för än att vara ensamma - är att framstå som ensamma. Vi är självständiga individualister. Vi är dem som skriker jag allra högst! Vi är absolut inte ensamma. Det är enorm skillnad mellan att vara ensam och att vara en individualist, och allra störst är den offentligt. Ensamhet är för misslyckade människor. Därför bär vi med oss alla våra vänner i en praktiskt fickstorlek; alla vänner är bara ett sms bort. Utan vår magiska mobiltelefon känner vi oss nästan nakna. Sårbara. Och i bussen sitter vi bredvid våra väskor och stirrar ut vår egen reflektion i fönstret. Nagelband och skosnören kan plötsligt också vara väldigt intressant att studera i detalj så länge vi slipper att få ögonkontakt med en främling. Det vore ju ytterst opassande! Till och med lite fräckt utav oss! Nej, vi anstränger oss hårt för att vara passande. Anpassade. Vi aktar oss noga för att avvika från normer. Den vassaste mallen har valts och alla ska passa in. Beskär alla opassande delar! Allt som sticker ut kastas åt vargarna. Åt ensamheten.
Vi lever efter devisen att "det som inte syns finns inte" och försöker att gömma undan ensamheten i våra tappra mantran och käcka självkänsla. Vi klickar dit ytterligare en smiley i sms:et och vi mår bra, jättebra, tack tack och du? Men när natten faller på och vi skalar av oss kläder, tålmodiga lager och våra trötta leenden så smyger sig en kvävande känsla på och fy fan vad vi känner oss ensamma. Det som inte syns är också det som kan kännas allra mest - på dansgolv, på busshållplatser. Under huden.
Ensam har aldrig varit mindre stark. Eller mer rädd.