Min semester är slut, fem hela veckor av nästan konstant solsken. Det har varit helt fantastiskt. Ändå ängslas jag över att jag inte njutit tillräckligt för att det ska räcka ett helt år.
Tiden borde gå att stoppa, men som sand mellan fingrarna rinner den iväg. Som sagt, underbart är kort, och jag tänker inte låtsas som att jag älskar alla årstider och alla dagar. Starkt ifrågasätter jag den anda som finns på sociala medier. Allt detta mysande och livsbejakande. Jag kan inte tro annat än att upptrissningen stressar gemene man att vareviga dag måsta fånga dagen.
Själv använder jag ogärna uttjatade memes, men jag medger att vissa stunder då solen står högt på himlen och tillvaron är fullkomligt i fas, kan också jag leva helt och hållet i nuet. Dessa dagar mister tiden sin betydelse. Den upphör. Då är gräset mjukt under fötterna och blodsugarna bortblåsta. Då vattnar jag mina solrosor och kliar katterna. Då målar jag utedasset tills dagen kallnar av till kväll, och sen går jag in och sover gott i svalkan från myggfönstret.
När jag var liten grät jag förtvivlat då gatlamporna började tändas i sommarskymningen. Jag visste att det stora mörkret var i antågande och att det innebar plikter och instängdhet. Att barfotaspring och bad på Sanningslandet snart skulle ersättas av månader i skolbänken. Att alla vackra färger skulle blekna bort. Fastän många varma dagar ännu återstod övermannades jag redan då av tungsinne.
Nu i augusti är känslan densamma. Det där vemodet över att det roliga håller på att ta slut. År efter år är det lika gruvensamt, och tyvärr tycks det som om tiden bara gå fortare och fortare. Ett sommarlov kunde kännas som en evighet, men en semester är över på ett ögonblick.
Jag vänjer mig aldrig vid mörker och kyla, det ska bara genomlidas. Problemet är att jag tar ut det i förskott. Hösten är ändå rätt härlig. Skymningen ändå ganska mysig. Det går ju inte att kräva midnattssol året runt.
“Tänd våra ljus det är nära till natten, snart är den blommande sommaren slut” skrev sentimentala Tove Jansson. Hos mig återstår faktiskt den mest efterlängtade blomningen. Solrosorna strävar ännu mot förväntade tre och en halv meter. Kanske kommer de aldrig att nå så högt, men jag är nöjd bara jag får se dem slå ut. Jag tackar solrosorna för att de förlänger min sommar, att de trotsar hösten och tidens gång.