Samma sak i Kiruna, Pajala och Arjeplog.
Jag tog bilden och kunde inte låta bli att fundera på det här med lärande.
För någon vecka sedan samlades över hundra kulturarbetare på Norrbottensteatern under rubriken ”Kulturkraft 2023”. Jag såg inbjudan, men valde att inte vara på plats. Många av dem som faktiskt var på plats hade decennier av erfarenhet från olika delar av kulturlivet bakom sig.
Ett snabbt överslag; tillsammans hade de totalt sisådär 2 500 år.
Men ärligt talat, vad skulle de kunna lära mig? Jag har ju redan nu väldigt klart för mig hur kulturlivet fungerar, vad som är rätt och fel och vad som behöver göras och sådär. Det har vi ju lärt oss under senare år, att lärande och kunskap är överskattat. Vi vet ju.
Alltså stannade jag hemma.
Och i fast förvissning om att jag inte hade något att göra på en sådan ryggdunkartillställning. För så brukar det ju bli när likasinnade samlas. Ekonomer gillar ekonomer, HR-folket sluter sig samman och demokrater hyllar varandra. För att inte tala om journalister, som gemensamt använder sig av något slags gemensamt igelkottsförsvar när de ifrågasätts.
Människan är ett flockdjur.
I stället tillbringade jag några timmar på Flashback och Twitter i ett glatt och bekymmersfritt umgänge med likasinnade. Det är en underbar värld där usla klimatförnekare förvandlas till skimrande klimatrealister och de som av olika anledningar inte gillar människor hyllas rättmätigt för sin renhet och trofasthet mot det som just där definieras som äktsvenskt.
Ingen krånglar till saker i onödan.
Världen blir onekligen mer begriplig utan kunskap.
Det ska bli min nya devis, mitt rättesnöre i livet. För övrigt kan det ju vara ganska skönt att slippa sitta på en massa konferenser där förståsigpåarna avlöser varandra i talarstolen.
Nå, om du läst såhär långt så hoppas jag att du kunnat ana en viss ironi i texten, annars är du ganska lilla ute, tänker jag.
Jag ser på bilden igen. Stackars lille kille, tänker jag.
Nå. Självklart borde jag varit på plats under Kulturkraft 2023 för att lära och för att dela med mig av mina egna erfarenheter. Jag har ju trots allt några decennier i bältet så något borde jag väl kunna bidra med?
På scenen var det en blandning av folk inom olika sektorer som ville bidra för att stärka kulturens roll i den samhällsomställning som stora delar av Norrbotten just nu genomgår.
Att bygga ett samhälle utan en levande kultur är ju som kärlek utan kyssar. Eller något liknande.
Medan jag skriver det här kommer resultaten från den senaste Pisa-undersökningen och det visar sig att Sverige halkat efter rejält när det gäller lärande i svenska och matematik bland 15-åringar. Liberalernas ledare Johan Pehrson kommenterar i Aktuellt.
— Det vi ser är en kunskapskollaps, säger han.
Lite senare kommer skolministern Lotta Edholm in i studion och säger sitt:
— Vi måste gå tillbaka till en kunskapsskola!
No shit Sherlock!
Klockan på väggen stannar av någon oklar anledning medan jag lyssnar på dem.
När det gäller läsning är det framförallt pojkar som halkar efter, berättas det, föga förvånande.
Tankarna far till den där lille Luleågrabben igen.
Ett av de vackraste ord som finns är folkbildning. Något som bland annat studieförbund och folkhögskolor bidrar till.
Efter regeringens neddragningar på deras områden tvingas de nu kämpa för sin överlevnad.
Här skulle det kunna bli partipolitik, men det tänker jag inte ge mig in på just nu för det här handlar om vad vi som människor behöver för att faktiskt må bra och utvecklas.
Alla borde vara intresserade av det. Oavsett parti. Väl?
Musik, teater, litteratur och konst i alla de former kan inte överskattas. Och dess utövare är på många sätt kittet i ett samhälle.
Men någon måste väl ändå faktiskt tjäna på att en försämrad kunskapsnivå; på att vi inte läser, lyssnar, betraktar och berikar våra sinnen.
Vem vinner på att barnen som går till skolan inte lär sig tillräckligt mycket?
Ännu en sak att diskutera i smågrupper.