Allmänbildning kan bli ett skryt för de invigda

Vad är egentligen poängen med allmänbildning? Vissa använder den för weird flex på middagar eller fester.

"Utan sammanhang och historia är det nästan omöjligt att greppa nutiden", skriver Johan Forsberg.

"Utan sammanhang och historia är det nästan omöjligt att greppa nutiden", skriver Johan Forsberg.

Foto: Janerik Henriksson/TT

Krönika2024-01-19 06:07
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Ni känner säkert igen typen: “Det där påminner mig om historien då Stravinsky satte upp Våroffer…”. Typen som är vandrande avsnitt av en snubbig podcast, men ofta med sämre underhållningsvärde. Helt oavsett så ligger det ett värde i att veta saker om saker och med det kunna fånga en publik genom att dra paralleller och referenser. Kunskap som makt i den interpersonella vals som livet ofta är. Men vad mer? Allmänbildning kan väl inte bara handla om att spänna sina lexikala muskler, mer än att flasha sitt kulturella kapital. 

 

Forskning visar att allmänbildning kan ge oss ökad förståelse, ett bredare perspektiv och synsätt på hur världen ser ut och fungerar. Utan sammanhang och historia är det nästan omöjligt att greppa nutiden. Utan allmänbildning sker eländet i ett vakuum. Allmänbildning är också grunden till ett livslångt lärande, där nyfikenheten av att veta mer blir en motivator till utbildning och personlig utveckling. Den hjälper oss att lösa problem, ger människor ett sammanhang och ett gemensamt språk. Ju mer jag researchar, desto mer verkar allmänbildning vara ett glidmedel för att lyckas i livet. Till och med Riksdagen skriver om det i en motion från 2015: “En stark allmänbildning innebär breddade färdigheter i att förstå andra och att göra sig själv förstådd, ökad intellektuell rörlighet och möjlighet att ställa om.” 

Problemet är bara att uttrycket är kidnappat. För vem bestämmer egentligen vad som ska få rymmas i ordet allmänbildning. Vem agerar grindvakt och säger att “den här kunskapen ökar din intellektuella rörlighet men det där andra kan vi strunta i”? Det här har jag stört mig, nästan ocharmigt mycket, på senaste tiden. Där creddiga kulturpersoner sitter i frågeprogrammens burar och dressiner och på bästa sändningstid glatt berättar att “jag kan ingenting om sport”. Orden är ofta både raljanta och självgoda, ackompanjerade av ett nöjt skratt. Sport? Nej, sånt barbari skulle jag aldrig tillåta ta plats i min uppburna hjärna. Samma sak i tv-program, radio, poddar och intervjuer, och inte bara om sport utan också om annat som anses fult. Ett beteende som när det sker omvänt blir utskrattat och dumförklarat. "Haha, titta på den där dumma fotbollskillen som inte läst en enda riktig bok.” 

Nej, forskningen får säga vad den vill. Kunskap är alltid bra men den här gated community-doftande versionen av allmänbildning tror jag inte alls för oss närmare varandra, tvärtom. Den fungerar nog mest som en weird flex. Ett skryt för de invigda.