Varning för framtiden
Det är det oranga kuvertet som har kommit.
Siffrorna må se oansenliga ut, men ett litet minustecken framför de tvåsiffriga procenttalen säger allt.
Det har gått käpprätt åt helvete med den del som staten tvingat oss att investera på den fria marknaden.
Den där färgen på kuvertet är närmast symbolisk - den skriker verkligen "varning för framtiden".
Och jag är rädd för att vi är en hel generation som kommer att förbanna politikerna som satt i riksdagen och klubbade igenom vårt nya pensionssystem under det nyliberala tuppjucket som rådde på 90-talet.
Bankerna och fondförvaltarna hakade på och gav fagra löften om avkastningar bortåt åtta till tio procent om man sparade under längre tid.
Och mina föräldrar startade ett pensionssparande åt mig i ett il av parental omsorg.
De satte in 2000 kronor - vilket jag förstås glömde bort med tiden och investerade aldrig några ytterligare pengar i pensionsfonden. Men så kom ett årsbesked efter jul och jag tittade efter hur det hade gått.
Uselt är det korta svaret. Av de 2000 kronorna fanns 1600 kvar - efter en period på mer än femton år. Visst kan det ha varit en särdeles usel fondportfölj, men jag tror inte det.
Alltid när jag suttit där på banken och pratat pensioner så har jag fått höra fagra löften om avkastningar på närmare tio procent per år. Verkligheten har ofta legat på minus.
Om löftena stämt skulle de 2000 kronorna hamnat runt 6500 på femton år. Hade pengarna bara satts in på ett konto med 2 procents ränta hade saldot visat cirka 2700 kronor.
Att det gått dåligt är å andra sidan inte så konstigt.
Faktum är att vi under den senaste 20-årsperioden har sett tre stora kriser. 90-talskrisen, it-bubblan som sprack i början av 2000-talet och nu denna globala finanskris, varav två infallit efter det nya pensionssystemet trädde i kraft 1999.
Och det vi ser i dessa finansiella kriser är något vi alltid vetat om kapitalismen; med jämna mellanrum uppstår kriser där stora värden förstörs. Det skedde redan på 1630-talet med den holländska tulpanmanin, där vanligt folk förlorade stora pengar i hopp om goda avkastningar på de populära tulpanlökarna.
Tulpanen nådde Europa i mitten av 1500-talet och på 1630-talet spreds odlandet av dem till Nederländerna där blommorna trivdes. Men handlarna märkte att de kunde öka priset på lökarna om de höll på dem ett tag och skapade efterfrågan, samtidigt som mindre och mindre volymer såldes så att mindre välbärgade fick råd att delta i handeln.
1634 steg efterfrågan och två år senare hade priset på lökarna tredubblats medan folk sålde hus och hem för att kunna delta i racet. Och för första gången kunde man se hur pengarna skenbart förökade sig själva när fler och fler gick in i handeln.
Men i februari 1637 sprack bubblan och Nederländerna gick in i en ekonomisk recession.
Parallellen till hur man hanterat dagens aktiemarknad känns inte långt borta, där man genom att sälja mindre aktieportföljer kunnat locka in småspararna på börsen.
Och resultatet har på många sätt varit likartat.
När försäljarna ska prata pensioner pratar de gärna om att historien visar att börsen gått upp med si eller så mycket. De pratar inte lika gärna om att de massiva värdeförluster som inträffar med jämna mellanrum.
Faktum är att det enda vi vet med säkerhet är att det kommer kriser och krascher i det ekonomiska systemet. Frågan är bara när och hur.
Och det känns som en dåligt grund att bygga ett pensionssystem på.
Så jobbar vi med nyheter