Om vi inte minns någon målning, minns vi Mona Lisa. Den är klassisk och går inte att undgå i konsthistorien. Den är kanske inte den tekniskt sett bästa – men särklassigt en av de mest underfundiga. Genial, kort sagt. Mona Lisas blick ... Vad säger den? Hur ska vi tolka den? Det har förbryllat mången under historiens gång.
Men vad är det vi vill veta? Varför hon log?
Målningen av Mona Lisa har ett stort värde, såväl konsthistoriskt som ekonomiskt. Det vet de som vårdar och månar tavlan. Därför görs det dyrbara undersökningar för att försöka hitta anledningen till leendet. Häri ligger nog mänsklighetens dumhet, att vi nödvändigtvis vill veta allt om allt.
Men hej, skulle det inte vara tråkigt om någon hade svaret? Försvinner inte 98,9 procent av magin just i den stunden?
Vad är det vi inte förstår? Att vi inte kan få svar?
I vår tid har vi alla möjligheter. Men vi är också blinda för tekniken som vi tror ska ge oss svaren.
Ja, gör DNA-prov av troligen funna delar av Francesco del Giocondos fru, Lisa Gherardini, som tros ha suttit modell för Leonardo da Vinci under början av femtonhundratalet.
Gör det. Vad har vi vunnit? Att vi får bocka av och gå vidare? Är det livet?
Som att det är en samling önskade och inpräntade läxor att göra. Som vi människor måste förhålla oss till. Den så kallade gängse ordningen.
Men vad gäller den ogängse ordningen så är Mona Lisas leende en ovärderlig bundsförvant. En sådan vän kan vi inte prissätta och sälja. Jag blir glad varje gång jag ser Mona Lisa le. Hon bjuder på det.
Och varför måste jag i denna stund när jag är lycklig tvingas förstå något som jag troligen inte förstår – eller kanske inte alls vill veta – men ändå häpnas av? Är inte det frågan? Och svaret?
Lisa Gherardini (om det nu var hon) medverkade till att ställa oss nyfikna en fråga vi kanske aldrig kommer få svar på. Däri ligger konstens mystik – att vi måste tolka utan att få givna svar.
Konsten vs Nyttan= 1–0.