Jag tror att det var klokt. Människor behöver kunna få ta del av konsten tillsammans i mindre grupper även under dessa tider. Jag är visserligen ingen epidemiolog, men vill gärna tro att de människor som på heltid arbetar som curatorer eller med andra typer av publika arrangemang, är fullt kapabla att planera visningar efter de bestämmelser som är satta, och på det sättet också kan garantera säkerheten för alla besökare. Att inte allt behöver digitaliseras.
Luleåbiennalens arrangörer är inte ensamma om att försöka navigera sig fram under nuvarande förhållanden. Littfest-arrangörerna i Umeå, som blev de första i våras att ställa in ett större arrangemang, har sedan dess behövt arbeta med inte bara ett, utan kanske två, tre eller fyra olika scenarier, beroende på hur smittan utvecklar sig och hur regeringen, tillsammans med Folkhälsomyndigheten, reagerar på upp- och nedgångar i antalet smittade. Jag är oerhört imponerad av sådant tålamod: att vid varje del av arbetet, såväl vid planeringen som vid, låt säga det att bygga en konstinstallation, riskera att sinkas av det där evinnerliga tvivlet på om det i slutändan ändå inte kommer att kunna bli något alls av det man gör.
Själv hade jag det bra under pandemins första fyra eller fem månader. På något sätt lyckades jag hålla mig borta från tankarna om framtiden. Nuet gav mig, i ärlighetens namn, en stund av arbetsro. Jag lyckades väl intala mig att jag har ett ensamt arbete som inte påverkas desto mer. Men nog fick man tji, för efter den senaste uppgången med tillhörande restriktioner har verkligheten hunnit ikapp. Digitala författarbesök och workshoppar över Zoom i all ära, men det som verkligen driver mig att syssla med konstnärligt skapande är det att få komma ut och träffa folk. Vad är det plötsligt för mening med att skriva en bok, om en bok bara tillåts att vara en bok? Jag är ingen sådan författare. Min författaridentitet är redan svag som den är. Nuvarande tillstånd har gjort den ännu svagare.
Och ändå dyker det kontinuerligt upp erbjudanden om än det ena, än det andra jobbet: en text till en kylskåpsmagnet, ett ljudkonstverk om samhällsomvandlingen i Gällivare kommun och workshoppar om skrivandet. Jag har alltså att tacka arrangörerna, inte bara för att de håller igång arbetet för att ställa om, utan också för att de håller mig borta från alltför mörka tankar om framtiden.