David Väyrynen: Varför sätta barn till en värld som bara blir sämre?

Barn- och utbildningsnämnden, Valnämnden och Kommunfullmäktige. Totalt åtta år av politiska förtroendeuppdrag var nu till ända. Istället: en sambo och en femmånaders i den nya hemkommunen Luleå. Och skrivandet. 

I bilen har det sedan många år legat en skiva med Väärt jag lyssnade på under de 48 kilometer som skiljer byn från centralorten. En av låtarna handlar om Isak, textförfattaren Pärs äldsta barn. Den heter som barnet och jag har grinat åt den många gånger tidigare. Men den här gången var det något som kändes annorlunda. 

Det berodde nog på att jag ganska nyligen hade pratat med textförfattaren om framtiden. Om hur man skall prata om den med barnen, med tanke på hur mörk den ser ut att bli. Att man har svårt att försvara det här samhället. Kanske inte för vad det är idag, men åtminstone vad som ser ut att komma ur det. För rapport efter rapport vittnar om de oåterkalleliga konsekvenser människans leverne har för klotets mående. Men istället för att ställa om är vi fullt upptagna med realpolitik. Att skydda vårt materiella välstånd för stunden.      

”I dina ögon ser jag allt jag vill ha. För dina ögon ser en bättre morgondag.” Så heter det i låtens första refräng. Redan där högg det till. Och värre var det i andra versen: ”Jag hatar allt det dom gjort, men du kommer överleva dom. Gör mig glad att tänka så, även fast det är lögn.” Det var väl någon hopplöshetskänsla som sköljde över mig där i bilen. Tanken på att det är lika bra att man ger fan i alltihop. Att det är för sent. Att det dom som omtalas i texten inte är en psykiskt sjuk mördare, en maktgalen diktator eller en gammal MMA-stjärna med taskig kvinnosyn. Utan att dom är fler och att det dom gjort inte är historia, utan sker dagligen och under falska förespeglingar. Kan vi verkligen ställa om, ifall det måste ske på Mammons villkor?  

Konsten kan inte vara att lösa människans problem med hur hon lever. Det måste säkert annat till också. Teknik, idrott och kanske rent av några slantar. Men konsten kan hjälpa oss att orka för stunden. För vi skall nog inte ljuga för våra barn, men vi kanske måste fortsätta ljuga för oss själva, ljuga för att orka vara motstridiga. För varför har man annars satt barn till den här världen, om den inte skall få vara lika bra – eller till och med bättre – än den var när man själv hamnade här.