Sonya Helgesson Ralevic: Varför kan inte Postnord nöja sig med att dela ut post?

"Är post ens 'en grej' numera?" tänker jag när jag i en automatisk rörelse låser upp postfacket för att mötas av ett tomrum. Sedan känner jag mig gammal när jag tänker tillbaka på barndomens promenader till den röda brevlådan som varje dag innehöll en bunt med räkningar, reklam och brev. Till och med mina barn har en sorts inbyggd förväntan på brevlådan som jag inte kan förklara. Men det är väl något med det där greppbara; posten som ett fysiskt meddelande som levereras från punkt A till punkt B genom en tredje part – brevbäraren.

En de bästa filmerna om denna underskattade yrkesgrupp måste vara Jacques Tatis film "Fest i by" (1949). Filmen handlar om François, spelad av Tati själv; en gänglig man som tar sig runt på cykel och delar ut post samtidigt som han är behjälplig med annat. En dag kommer ett tivoli till byn, och efter några glas går François in i ett tält där han får se en omskakande aktualitetsfilm. Filmen handlar om den hypermoderna amerikanska postservicen. Brevbäraren har där uppnått närmast hjältestatus, och tränas i att köra motorcykel genom eld och svinga sig från flygplan. Dessutom koras varje år folkets favorit, i en avklädd tävling som för tankarna till Mr Universum.

François drabbas av akut mindervärdeskomplex och börjar dela ut sin post på "amerikanskt vis", samtidigt som han rabblar de bevingade orden "Rapidité! Rapidité!" (Tempo! Tempo!). Några fantastiska scener följer där han bland annat hakar fast sin cykel bak på en lastbil för att öka sin produktivitet och skrämmer slag på byns gamlingar när han ramlar in med deras post. Men utan större framgång. Brev hamnar fel, och efter att ha cyklat ned i en å lägger han av helt och hållet.

Klipp till 74 år senare. Statligt ägda Postnord hamnar återigen i blåsväder i början av sommaren när det uppdagas att de har misslyckats fatalt med sitt mål att leverera minst 95 procent av all post i tid. Dagens Nyheter rapporterar om en man som har varit utan post i månader. Ungefär samtidigt uppmärksammar Skiftet att Postnords VD fått 20 procent i löneökning medan brevbärare varslas. Med anledning av detta skriver ledarskribenten Erik Helmerson: "Jag undrar om inte grundproblemet är enkelt: Kanske hatar Postnord att dela ut post? På hemsidan (...) slås fast att Postnords kärnverksamhet är 'to be a leader in parcel distribution and e-commerce'. Låter det inte oerhört mycket coolare än verksamheten 'ge folk deras post'?” Han är helt klart något på spåren. Det är mycket möjligt att Postnords ledning har låtit sig förtrollas av samma film som François. Oroväckande i så fall.

Att de senaste 70 åren eller så har kännetecknats av en tilltro till evig acceleration är ingen nyhet, men innästlade som vi är i effektivitetsparadigmet känns Tatis modernitetskritik befriande klarsynt. Hans framgångsformel var att han använde sig av slapstickkomik för att undersöka hur människan hamnar i kläm till följd av automatisering och överdriven tilltro till teknisk utveckling. Förhoppningsvis får han en renässans.

Något annat som mycket väl kan få en renässans är brevskrivandet. Precis som LP-skivan skulle brevet kunna komma att få en exklusivitetsstämpel, när digitala kommunikationskanaler blir föremål för avlyssning av datainsamling. Det ju något med det där greppbara. Låt oss bara hoppas att Postnords ledning inser det innan de kraschlandar i en å.