Varför är inte Hästpojken med i Melodifestivalen?

Ynka 60 personer kom till Hästpojkens spelning i Luleå. En kass publiksiffra, med tanke på att deras låt Gitarrer & bas, trummor & hat har legat etta på Trackslistan tre veckor i rad.
Helgen därpå bänkade sig uppemot tre miljoner tv-tittare framför Melodifestivalen.
I detta ojämlika förhållande finns saker att fundera kring, såsom P3:s bristande förankring hos den yngre publiken och Kulturens hus oförmåga att locka densamma, trots ett bra initiativ att börja arrangera gig i Restaurangbaren.
Men jag tänkte på en annan sak.

Att svenska folket förvandlas till en lallande fårskock schlagerfånar, så fort Melodifestivalen drar igång, är väntat.
Men efter att ha genomlidit första deltävlingen uppstår en indignerad reflektion:
I vilken papperskorg hittade Christer Björkman & co de där "låtbidragen"?

Det roligaste med fjolårets Melodifestivalen, som jag följde hela vägen, var att en artist som Caroline af Ugglas nådde nästan hela vägen fram med en, i sammanhanget, briljant soulballad, långt innifrån hjärteroten, skriven av en tidigare helt schlageroprövad kompositör (maken Heinz Liljedahl).
Epokgörande, utbrast jag i min enfald och tänkte att redan 2010 års tävling skulle vara full av artister och låtskrivare som faktiskt hade något att komma med, utöver det sedvanliga tramset.
Men självklart bedrog jag mig. Årets deltagarlista rymmer inga utropstecken. Med mycket välvilja hittar jag sisådär fyra-fem artister som inte är hämtade från schlagervärldens återvinningsstation eller någon talangsåpa. Anna Maria Espinosa och Pauline, till exempel.
Men i huvudsak är det samma skräp som alltid.

Uppenbarligen är det fortfarande tabu att medverka, särskilt om du är etablerad, älskad av indiepubliken och - hemska tanke - kritikerrosad.
Ta Hästpojken som exempel. Den där Tracksettan är egentligen en klassisk tonårsschlager och tonartshöjningarna dyker upp överallt på bandets senaste skiva.
Men sångaren Martin Elisson skulle aldrig kunna tänka sig att vara med i schlagern.
För mycket kompromisser, menar han. Alltså: För mycket "cred" och trovärdighet att förlora, för lite folklighet att vinna tillbaka.

Och den åsikten delar han med större delen av alla mellanstora svenska artister, snäppet under Kent och Håkan Hellström, som behöver all tänkbar hjälp för att få karriären att gå runt. De säljer gladeligen sina låtar till reklamfilmer - men vägrar ställa upp i Melodifestivalen.
Jag förstår inte riktigt varför.
Är det så mycket roligare att uppträda inför 60 personer i Luleå, än inför tre miljoner i tv-soffan?