Samma sak händer när The Magnettes får med ett ”Pajala state of mind” och Zacke låter en skata ”flyga från Örnäskyrkans kors, den såg frusna stjärnor flämta längs ett ensligt Edefors…”
Där växte jag också upp.
Det är mina kvarter.
Det kanske verkar lite för enkelt, men är i själva verket monumentalt. För en generation som min som vuxit upp till Springsteensk highway-eskapism och punkrebelliska skrik från den brittiska rännstenen är det... fantastiskt.
Visst har det skrivits visor, sjungits progg och spelats folkmusik, men det är ändå något större när det definierar tonårsdrömmar i pulserande hiphop, pop och rock. När musiken som blir soundtracket till just ditt tonårsliv faktiskt berättar om vår verklighet. Att längtan, kärlekstörst och all sköns sturm und drang kan flyga fritt över just våra gator. Att låtar svävar ut via internet likt digitala runstenar, som berättar om just våra liv.
Jag brukar skoja om att jag tyckte det var kul när jag som liten hörde TV-sporten prata om Lugi för att det ”nästan lät som Luleå”. Det är tyvärr sant. Då, på 70-talet.
I dag har sporten burit ut vårt län via individuella stjärnor och framgångsrika lag. Det är stort i sig.
Men, frågan är om inte kulturen gör ett ännu mer beständigt avtryck. Mikael Niemis roman ”Populärmusik från Vittula” bar ut Tornedalen till världen, först som bok, sedan som film. Det är ett genomslag som gjort en fin liten buckla i den svenska kulturhistorien.
Jag tänker att våra samtida local heroes gör exakt just det - och det i en frekvens vi aldrig tidigare skådat.
Maxida Märaks jojk-knockande driv, Willy Clay Bands gruvcountry och Johan Airijokis svidande malmfälts-blues. En slags malmbergsk Cornelis. Avig och egen. Men jag lipar varje gång jag hör hans lika grovhuggna som svidande kärleksglädje i ”Repisvaara 18”.
Kitok, Vera Vinter, Movits!, Raised Fist, Mattias Alkberg, Kristofer Åström… Ja, alla ni som gör det, ni är alla local heroes.
Kulturbärare.
En slags vår tids skriftställare som ger en röst åt så många tusentals fler. Om ni håller med mig är årets julklappar platta. För nu testas kulturens uthållighet. I ett sorgligt parti ”Svälta räv” kan vi bara sätta hoppet till att våra hjältar hittar en ny kreativ väg till nya berättelser, sånger och melodier. Till nya låtar som berättar om just oss, just här. Från den här platsen, där snön är svart vid bandugnsverket och det snurrar rostig plåt och dyra fälgar i rondellen.
Det är viktigare än ni själva kanske förstår. Att ni orkar ”hålla på”.
Jakob Hellman må bo i Palma, det är länge sedan allt han gjorde då, men han är ändå vår pojk i ”Så mycket bättre” som lite Snusmumriks-aktigt säger som det är. Jag minns när han och jag stod i hans gamla pojkrum där i Vuollerim, rummet där han ”blev född mellan spegeln och grammofon”, som han sjöng i ”Tåg”. Han hade också vuxit upp med musiken, med berättelserna.
Det känns fint att han är tillbaka nu. Med hjälp av just vår nya generations artister, tack Magnus ”Kitok” Ekelund.
Det känns därför logiskt att låta just Hellmans rader få ta det i mål, när han fångar det längtansfulla kreativa drivet i just ”Tåg”:
”Och jag drömde stora drömmar och små
Och jag drömde alla med socker på
Om Alice i underkläder som låg
I ELLO's postorderkatalog
Och emellanåt fick jag lära mig gå
Och läsa och skriva och titta på
Och drömma drömmar när ingen ser på
Och drömma drömmar när ingen ser på”
FAKTARUTA
Skivaktuella local heroes
Johan Airijoki ”Får jag vara din kille” (album)
Gälkas egen warrior spinner nya säregna visor med nerviga texter som är melankoliska, men ändå lämnar en leende tack vare det geniala ordvrängeriet.
Jakob Hellman ”Jag kan inte säga hejdå till dig/När jag går in nånstans och känner mig utanför" (singlar)
Allt är kvar, rösten, fraseringen, texternas klurighet. Det är märkligt hur nyss det låter. Fast från en annan plats i livet.
The Magnettes ”American” (singel)
Köp en mental pick up-truck och dra i väg med bästa sällskapet till den här lätt episka dängan. Nu vill vi ha mer…
Hurula ”Jehova” (album)
Kanske inte lika brinnande stark som ”Klass” (2019), men visst finns här ett knippe sköna förortspunkiga spår. Och så ”Änglar”. Oooof. Vilken jävla låt.
Vera Vinter ”Reikdom” (singel)
Drömskt beslöjat. Musik som den låter just när man somnar. Fast, på ett bra sätt.
Zacke ”Pengar. Frihet. Zakaria Jamal” (album)
Längtan efter ett nytt album har varit stor sedan ”Fattigkussen” (2016). Och, jo, det är bra. Starkt. Barnkören ”…det brinner bilar på solsidan…” fastnar hårt.
Mattias Alkberg ”Bodensia” (album)
Ständigt. Ihärdigt. Alltid naket. Här i en luftigt lekfull halvakustisk musikalisk flygtur. Fint.