Vår egen nattsvett, våra egna maror

Haiti. En ö någonstans i något hav, granne med Dominikanska republiken. En mycket kraftig jordbävning. Och allt känns främmande och långt borta. På en blindkarta är jag osäker om jag ens hittar rätt ö i Västindien att placera in det lilla landet. Och hur många hade hört talas om Port-au-Prince innan 12 januari.
Själv har jag värk i näsan efter alla vinterförkylningar. Men det spelar ju ingen roll nu. Så kan jag känna, att all mening rinner ut ur kroppen.
När pengarna väl är skänkta kommer rapporterna om att hjälpen börjar nå fram. Men bara till de välbeställda områdena. I de fattigas sjukhus saknas fortfarande bandagen. I de fattigas kvarter ligger fortfarande de knytnävsstora såren öppna. Håglösheten skiner in med sin vintersol genom fönstret.
Man undrar hur världen är beskaffad.
Min enda slutsats: Varhelst pengar samlas, samlas också det smaklösa bedrägeriet.
Och vart tog egentligen just mina skänkta hundralappar vägen? Förmodligen gick de till någon hög chefslön. Eller så gick de rakt in till Röda Korsets egna svindlare. Till de tre åtalade som nu förs till skranket för att ha blåst både Röda Korset och Cancerfonden på stora belopp. Den ene är Röda Korsets förre kommunikationschef. Hög lön och svindel i ett.

Varhelst pengar samlas, samlas också bedragarna.
Pensionssystemet verkar lika urholkat. Apanage till fondförvaltarna. Eller heter det courtage. Pengarna skulle växa, annars skulle hela idén med det nya systemet gå åt helvete. Nu är visst tjugo procent eller mer redan försvunnet, in i något tomt hål.
Jag har förstått nu att varhelst mina pengar samlas, där flockas ock de som påstår sig kunna få just mina pengar att växa. De har fingrarna i kors bakom ryggen. Jag har förstått det nu. Fonder går sämre än index. Inte en enda människa skäms för detta.
Jag fick en annan uppfostran.
Gör hellre som i experimentet. Låt en oförstående apa välja aktier på slump. Avkastningen blir bättre. Men då menar jag inte att något ska överlåtas till de där aporna som redan flockas runt bingen.

Sedan såg jag en ung kvinna tala inför publicum. Det var nåt om EU, ett resonemang om det politiska läget. Finanskrisen hade satt sina spår. Segment. Ränteläget. Kommissionen.
Jag såg plötsligt att det inte var hon. Det var bara en roll hon försökte spela. Hon spelade så mycket sämre än flertalet, och kanske var det därför allt plötsligt blev så synligt. Detta löjeväckande gyckleri.
Att pengarna svindlades, det kunde jag förstå. Men nu såg jag också hur ärligheten försvann i ett liknande hål. Så många var vi i detta universum som inte längre företrädde oss själva, utan bara de idéer vi fått betalt för att saluföra. En hel armada av politrucker och system. Vi var anställda här och där. I förvaltningar och på företag. Var morgon vaknade vi i vår egen nattsvett, ut ur våra egna maror. Men alla lydde vi väckarklockans larm, klev upp och ställde oss i duschen. Med varmvatten spolade vi oss rena från oss själva, klädde på oss den rätta kostymen, lämnade jaget hemma och försvann.
För där makten samlas, där flockas också de försvunna.
Om det nu finns någon mening med att aldrig förråda sig själv. Förmodligen har jag bara missförstått alltihop.
I samma ögonblick ringde väckarklockan.