Jag tänker på tv-serien ”Exit” som kretsar kring fyra ofantligt rika finansmän i Oslo. Huvudpersonen Adam, spelad av Simon J Berger, har exet Hermine, gestaltad av Agnes Kittelsen, i ett järngrepp. Även om de har gjort slut blir Hermine inte kvitt Adam; han har ekonomin och makten att förstöra hennes liv för all framtid. Men han inte bara förstör hennes liv, han gör att hon aldrig känner sig säker. Inte ens i den lägenhet hon skaffar på egen hand, med hemlig adress, kommer hon undan Adam. Alltid känner hon denna ständiga rädsla. Han kan hitta henne överallt.
Jag tänker också på dokumentären ”Älska mig för den jag är” som följde Ainbusk-sångerskan Josefin Nilsson och det våld hon utsattes för av en man hon levde med. Josefin Nilsson ska ha blivit kallad grisfitta, ful och fet. Han ska ha kastat in henne i väggen, skurit upp blödande sår, tagit stryptag och försökt bryta sig in i hennes lägenhet. Inte ens i sin egen lägenhet kunde hon känna sig säker.
Många runt Josefin Nilsson visste vad hon utsattes för, men skådespelaren som gjort sig skyldig till våldet fick spela teater som vanligt. Jag tycker förvisso att vi ska skilja på verk och person (få saker får mig att himla mer med ögonen än de som på allvar hävdar att Yasin inte borde spelas på radio), att man är oskyldig tills motsatsen bevisats och att brottslingar inte ska bli straffade för evigt. Allt det är en förutsättning för en fungerande demokrati. Men det är ingen slump att det är män med makt som kommer undan, just när brottet de har begått är riktat mot en kvinna.
”Älska mig för den jag är” sändes 2019 och går inte längre att se på SVT Play, men kvar i mig finns en fadd känsla. Den förstärks ytterligare efter en minst lika omtalad SVT-dokumentär som kom i dagarna; ”Persona non grata” följer våldtäktsanklagade, men inte dömde, komikern Soran Ismail, som säger sig ha fått sitt liv förstört. Spektaklet visas alltså på statlig television, fritt fram att se för alla som blivit utsatta för våldtäkt men inte fått upprättelse.
Den fadda känslan säger mig att det inte lönar sig att anmäla.
I dagarna har det också skett massiva protester mot marknadshyror. Det är en av de viktigaste feministiska frågorna. Att lämna sin förövare ska inte vara en ekonomisk fråga. Även om rättsväsendet är utformat så att kvinnors förövare inte straffas så ska vi i alla fall inte tvingas bo med dem.