David Väyrynen.
Under sommaren har familjen varit på semester. I ett obemannat loppistält i Rättvik stod min sambo och bläddrade i en bok om de bästa vägkrogarna i Sverige. Jag var upptagen med att hålla koll på dottern, men bad sambon titta vilka ställen i Norrbotten som listades. Hon räknade upp dem och vi kunde konstatera att merparten fortfarande är i drift. Därefter läste hon upp ett par rader om vad de serverade. Vi köpte aldrig boken, men vad hon läste kom att så det frö som blivit den här texten.
Väl hemma sökte jag fram den på nätet. Jag hade hunnit fundera mer på vad man hittar på restaurangerna i dag, och behövde slå i boken för att se om skillnaderna verkligen var så stora. Kanske var det bara en av restaurangerna som kunde servera mat med så stark norrbottnisk prägel? Med hjälp av vaga minnen av omslaget klickade jag hem ”Vägarnas bästa mat 1988”, som visade sig vara rätt. Författarna Bengt och Kicki Frithiofssons nedskrivna exempel på sådant som gick att beställa från menyerna 1988 lät som norrbottnisk matpoesi: rensadel med murkelsås, mandelmussla med åkerbärssylt, orre, märgben, kokt rentunga, ripsoppa, siksallad och stekt tjäder.
Som fyrtioåring törs jag säga att jag hunnit med rätt många restaurangbesök. Utan att utge mig för att vara någon Frithiofsson direkt. Den första halvan av livet kan visserligen räknas bort, där de övre tonåren mest handlade om dunderskrov från Dannes Gatukök och kebabrulle från Tre Kronor, men de senaste tjugo åren har smaklökarna intresserat sig för just något mer än fett och socker. Och under den tiden har jag kunnat äta rätter från jordens alla hörn på restauranger i länet, men aldrig har det gått att beställa av den norrbottniska matpoesin. Inte ens på de något finare restaurangerna.
Där är det bara Angusburgare eller moules frites som gäller. Det lokala mathantverket är det betydligt värre med. På sin höjd ren i någon form eller löjrom på en bit hårt tunnbröd. Och visst, det kan säkert bero på en rad olika skäl. Ripbeståndet sägs vara lågt. Möjligen är det svårare att få tag på jägare som säljer fågel. Kanske har det blivit dyrare. Troligen spelar klimatförändringarna in.
Men jag tror att det framför allt handlar om någonting annat. Det storsvenska majoritetssamhällets normer gör sig allt mer gällande och ser ut att driva fram en likgiltighet, även inför den egna matkulturen. I mina ögon är det sorgligaste skälet också det största, att det handlar om historielöshet.