Dalarna är vackert i kvällssolen och det känns nästan som hemma. Jag har varit i Leksand på min brors bröllop och är nu på väg mot Norrbotten. Jag lyssnar inte på musik för då kan jag inte tänka, jag lyssnar inte på pod för då kan jag inte fånga känslorna, utan jag åker där på väg 50 i tystnad. Minnesbilderna från helgen håller mig sällskap: hur min lillasyster torkade pappas tårar under vigseln, när brudens röst svek mitt i “Jag tager dig” och hur prästen direkt visade att det inte var någon fara. Jag minns hur vacker min lillebror var i sin nya kostym och sin perfekta frisyr. Jag tänker på att han bad mig hålla koll så att hans blomma på kavajslaget låg rätt. Sådana här dagar ska tårar torkas och stämband svika och det är ingen fara. Vägarna ut mot kusten är kurva efter kurva, vissa så tvära att man omöjligt kan se mötande trafik, men jag har inte bråttom.
Norr om Söderhamn når jag E4:an och jag stannar till, köper en glass och sätter mig på en sommarfläckig bänk. Träet är målat med pollen och av barn som har spillt från sina klämmisar, den berättar historier om familjer på resa. Jag sitter på den där bänken lite för länge, utan att förstå varför. Glassen är slut sedan länge och jag har minst sju timmar europaväg framför mig men jag fastnar som alltid när hjärnan är semesterslö i banala metaforer och nostalgi. Det här är precis lika återkommande som att jag kring hösten flyter in i en depression. Sommar är Magnum Mandel och tankar om livet, hösten är boeuf bourguignon och ångest. Jag sätter mig i bilen och rullar iväg men bra känns det inte.
Efter två timmar eller så faller polletten ner och jag skrattar åt min egen platthet. Kanske var jag rädd för E4:an då den påminde alltför mycket om livet, att den berättar historien om vår familjs resa. På de små kurviga vägarna kändes det tryggt att inte riktigt veta vad som fanns bakom nästa sväng, antingen var det ytterligare en sväng eller så gömde sig där en dold sommarpärla. På den stora motorvägen är det allt eller inget och det har aldrig varit min melodi. Jag sätter på radion och hör en repris av släktforskaren Peter Sjölunds sommarprat. Han berättar hur lite som hade behövt vara annorlunda i historien för att jag inte skulle finnas till överhuvudtaget, att jag rent matematiskt faktiskt inte borde sitta i den här bilen på väg mot Norrbotten och tänka hur saker och ting kunde ha varit om saker och ting var annorlunda. Ett lugn breder ut sig över mitt ansikte. Jag lyckades hålla koll på blomman på min brors kavajslag hela kvällen. Jag lyckades ta mig hem. Vad mer än det spelar egentligen någon roll? Jag har inte bråttom.