Än en gång sitter jag här med ett tomt blad framför mig, utsedd att ta fram ännu en verksamhetsberättelse. Jag trodde nog att jag skrivit min sista när stallklubben gick i graven förra året, men givetvis hamnade jag i en annan styrelse där det behövdes folk. Att inte ställa upp för att bevara Lansjärvs sista samlingslokal vore fel.
Att jag skulle bli vald till ordförande hade jag inte räknat med. Jag har alltid trivts bättre i skymundan och är inte bekväm med att föra ordet, men vad gör man inte för att hålla hoppet levande. Hoppet om att vändningen stundar.
Orden kommer inte alltid lätt till mig. De måste hämtas någonstans djupt inifrån, och detta ställe är inte alltid åtkomligt. När det nu handlar om en verksamhetsberättelse är tricket att damma av entusiasmens glasögon, genom vilka man ser blommande sommarängar istället för vindpinade snötyngda fält.
Jag har gått i den här skolan så länge jag kan minnas. Pappa lärde mig formen. Att alltid lyfta fram allt det positiva, och om något varit negativt så ser man “med tillförsikt fram emot nästa verksamhetsår”. Ty även i det omöjliga finns det möjligheter.
Jag minns en sekreterare i en annan klubb. I sin resumé över året uttryckte hon besvikelse över bristen på engagemang och menade att det var lika bra att lägga ner föreningen. Detta utkast nådde aldrig årsmötet och vid stämman tillsattes en ny sekreterare.
Jag sätter igång att rada upp klyschor om ideella krafter och vad vi tillsammans kan uppnå. Berättar om det gångna årets många uppskattade evenemang. När jag väl kommer in i jargongen flyter det allt lättare. Det är som att kliva in i en parallell verklighet. Borta är deppen över att allt fler hus blir tomma, att det snart inte finns folk i behov av ett Folkets hus. Jag låter ana stor framtidstro och en mängd idéer som är på väg att förverkligas. Så till den milda grad trissar jag upp mig att det tar bra länge att landa i verkligheten efter att jag slitit av mig glasögonen och satt punkt.
Frisk luft är vad jag behöver. Jag ränner iväg till Folket hus och tar fram snöspaden. Bestämmer mig för att skotta bort drivan vid broräcket. Det är lördagskväll. En liten lampa lyser i köket. Allt står stilla. Corona har sänkt både elräkning och inkomst. Verksamhetsberättelsen genljuder i min skalle. Ivrigt skottar jag mig svettig. Inför vad som komma skall, alla de evenemang som väntar, måste vi ha brotrappen i ordning.