Till stämman har de kommit för att de måste. De tänker lämna Kiruna. Vi sitter i en sal och jag är där med min pappa som bott i sin bostadsrätt i över trettio år. Sprickor sprider sig i huskroppen, i vardagsrummets tapet en stor reva efter bergets rörelser. LKAB har satt upp mätinstrument i trapphuset och nu ska lägenheterna i huset lösas in. Alla har fått sina bostäder värderade. Men det är bråttom. Om inte alla tackar ja, eller om det av någon annan anledning drar ut på tiden, kan de få sin ersättning minskad på grund av fallande bostadspriser. Det står tydligt i brevet som gått ut. Nu är det alltså stämma och det ska röstas. Går alla med på att bli inlösta eller inte? Pengar får man men bostad får var och en hitta själva.
En morgon besöker jag bostadsförmedlingen, LKAB:s egna. Hur ser det ut för min pappa som står i kön; kan han förvänta sig någonstans att bo nu när han måste sälja? Nja. När det blir lediga lägenheter kommer företagets rekryteringar att ha första tjing. Därefter de med fast anställning. Sedan kommer kösystemet in och där har han knappast en chans mot dem som redan stått i kö i flera år.
Att han vigt hela sitt arbetsliv åt företaget spelar inte längre någon roll. Att han som ung, likt många andra, flyttade från sin hemby för att bygga upp Kiruna har inte heller någon betydelse. Men, han kommer att erbjudas något annat; han kommer så småningom att få förtur att köpa en nyproducerad lägenhet i det nya centrum. Att den kommer att kosta mer än det han ersätts för, och dessutom kan räkna med en högre hyra, det får han ta på köpet så att säga. Malmen ska ju fram, oavsett vad man vill eller inte.
På vägen hem kör jag förbi bäcken som leder från sjön Rakkurijärvi ut mot älvarna. Länsarna som samlar upp olja i vattnet ligger kvar. Det började med att man hittade döda grodor och sedan uppdagades utsläppet på 1,6 miljoner liter olja. Olyckligt och oförklarligt. I tio år räknar LKAB med att saneringen ska fortsätta men ändå hörs det inte så mycket kring det här. Några stugägare som oroar sig, men de försvinner i allt mediebrus. Jag tänker på alla dem som måste flytta från sina hus och hem. Hur gruvan fortsätter styra det samhälle det en gång skapade oavsett vilka röster som höjs.
Men tillbaka mötet. När rösterna räknats är det bara några få som kryssat nej och därmed vågat sätta emot det stora, statliga gruvbolaget. Majoriteten har röstat för att sälja. Fort, innan ersättningen sjunker. Men vad finns det egentligen för val när malmen ska fram? Jag lyssnar på diskussionerna runt mig. Några drar till Luleå, barnbarnen finns där. Någon annan säger att den flyttar den dagen grävskoporna kommer. Ytterligare några är redan på väg söderut; det finns ändå inget här för dem längre. Nedrustad sjukvård och lärarbrist. Industrin sväljer folk. Och så den unge mannens ord: "Ge mig bara pengarna så flyttar jag härifrån."