Inte för att nu allting nödvändigtvis alltid måste vara tidigare aldrig gjort, men att man i alla fall tycker att det känns meningsfullt att fortsätta. Idéerna mina var om Norrbotten igen. Om centrum och periferi, om det som särskiljer samhällena här från samhällena söderöver. Säkert om stolthet och oberoende också. Samma som tidigare.
Istället för att gräva i det på nytt skrev jag ner några utfall mot skrivandet i sig. Vad är det för vits att hålla på peta med det där vi redan vet, men inget riktigt vettigt gör av? Hur många norrbottniska böcker och filmer och teatrar och avhandlingar har inte producerats under åren, utan att få de effekter verken i sig hade hoppats på? Att sätta igång folk. Att folk själv skall tordas prova på teater, återta ett förlorat språk eller bråka mer med sin arbetsköpare. Eller kanske återvända.
Jag har aldrig stuckit under stol med att jag med diktsamlingen "Marken" ville öka återvändandet. Att den skulle ha en sådan funktion utöver det att vara hyfsad litteratur, att den skulle få folk som fastnat söderöver att göra något konkret av sin hemlängtan. Eller väcka den till liv, förändra den av den urbana normen präglade synen på den gamla hemorten. Man vore en idiot om man trodde att en diktsamling skulle ordna det själv, men den är inte ensam om att försöka. Förutsättningarna för ett fint liv här gestaltas gång på gång, i konstnärliga sammanhang såväl som i andra, så pass ofta att alla borde känna till dem.
För här finns överallt billiga ateljéer, kontorslokaler, industriarbeten och lärartjänster. Man kan jobba med nästan vad som helst och ändå behövas. Och vi har dragit fiber, ordnar skogsrejv, har lägre levnadsomkostnader, billigare boende, bygger hotell av is och stugor i träden. Vi ordnar festivaler på fjället, i tömda trettonvåningshus och med hundratals gamla veteranbilar. Det spelar nästan ingen roll vilken bygd man tittar på. Där finns alltid något som nästintill kan betraktas som en anomali. Som en fantastiskt bra studio i Tuollavaara. Det borde inte vara möjligt, men den finns där ändå.
Att norrbottningar i exil inte lämnar sina nya hem beror naturligtvis på en rad olika anledningar, men jag kan ändå inte låta bli att tjura ihop och undra vad de egentligen väntar på. I brist på svar filar jag vidare på dikterna. Kanske hittar jag något nytt argument som blir avgörande för någon tornedaling som hamnat i Småland. Alltid något.