De har det bra i sitt trygga hus i Mumindalen – livligt med umgänge under sommarhalvåret och djup sömn under vintern. Så varför ska de nu brådstörtat till en fjärran ö i stora havet?
Pappan är mycket angelägen om att komma iväg så det packas och grejas utan uppehåll – Pappan planerar och Mamman packar.
Det hinner bli skymning innan familjen till slut sitter i båten. Lyssnaren ser dem som i en film: Pappan, Mamman, Mumin och lilla My, guppande i en liten farkost på det stora mörka havet. Vilket mod, vilket tålamod! Hoppas Mamman bara inte glömt något varmt extraplagg i hastigheten... De stöter ihop med en båt som styrs av en tystlåten roddare, annars är de helt ensamma på det stora vattnet.
Och så är man framme och gör sig hemmastadd som den enklaste saken i världen. Ett mäktigt fyrtorn ska bli deras hem. Och ett par udda personer, Fiskaren och Fyrvaktaren, blir deras nya grannar – till skillnad mot det livliga umgänget i Muminhuset. Men My och Trollet, som håller på att bli stora nu, har sina nattliga äventyr med trolska varelser på havsstranden.
Det här är alltså Tove Janssons bok ”Pappan och havet” som sänts som Sveriges Radios julföljetong 2022 – ett genidrag av kulturredaktionen tycker jag. Det pågår ju en erövring av nya landområden i verkliga livet, fast med buller och bång och mycken blodspillan. Den som leder detta liknar inte Muminföräldrarna. Och det är ju något som halva mänskligheten suckar över.
Det ryska folket sägs kunna sina klassiker. Jag minns att jag alltid såg läsande människor i tunnelbanan och på parkbänkarna i Sovjetunionen – det var innan mobilernas tid så man kunde se att det var böcker de var försjunkna i. Ryssland har sina stora klassiker, många av dem handlar om de eviga ryska krigen, som ”Krig och fred” av Leo Tolstoj.
Jag undrar om Vladimir Putin läst Muminböcker och om han kunnat göra jämförelser mellan sig själv och Muminpappan. Fast Pappan vill flytta på sin lilla familj, Putin på ett helt folk. Och Muminfamiljen puttar inte undan någon, utan blir goda grannar med ursprungsbefolkningen.
Tove Jansson och konstnären Tuulikki Pietilä (Too-ticki) tillbringade somrarna på en klippö i östra Finska viken, inte så långt från ryska gränsen. Där skalade de av sig det urbana och levde isolerade i takt med havet och himlakropparna.
Det måste ha skapat en omutlig öppenhet för minsta lilla kryp under himlavalvet. Och en respekt för alla som seglar på livets nyckfulla hav, under fredlig flagg.