Krönika
I mina öron sitter hörlurar och genom dem hörs skrattande personer samtala i min favoritpodd. Inne i biblioteket ljuder röster av besökare som går in och ut ur kulturhuset, äter på restaurangen, talar med en vän via högtalartelefon. En levande stad, en stad i ljud.
Det är inte bara i luftrummet det hörs röster, mellan pärmarna i bibliotekets böcker ropar mänsklighetens författare efter att bli lästa. Mina fingrar väljer ut Ray Bradbury, George Orwell, Virginia Woolf ur hyllorna. Verk som både beskriver dystopiska verkligheter och drömmer om en bättre framtid. I Bradburys dystopi Fahrenheit 451 (1953), skrivs en värld fram där medborgarna konstant har tillgång till distraktioner. När de inte interagerar med gigantiska TV-skärmar, matar de surrande elektroniska bin de har i öronen dem med information. I Orwells klassiker 1984, (1949) lyssnar befolkningen till en ständig ljudström av propaganda, som sänds från de teleskärmar, vilka finns i varje hem. I Ett eget rum (1929) redogör Woolf hur en kvinna, som sällan får en stunds ro i hemmet, behöver ett eget rum med tillhörande lås och 500 pund (motsvarande ca. 380.000 kr idag) om året. Detta för att bibehålla sin kreativa självständighet. Något de flesta av hennes samtida systrar, eller mina nutida, endast skulle kunna drömma om.
Dessa författare yrkar på tillgången på tystnad som tillgång till makt.
I Bradbury och Orwells exempel används teknologin av de som utövar makt för att vinna ytterligare makt. Men det är inte den teknologiska utvecklingen som utgör faran i dessa dystopier, teknologin är det medel vilket möjliggör inskränkningar i människans kritiska tänkande. I vårt samtida samhälle är folkbiblioteken en plats där alla som rör sig innanför Sveriges gränser är välkomna. Här erbjuds möjligheten att hitta en tyst miljö, och därtill tillgång till stora mängder information - gratis. Woolf hade mest troligt jublat om hon visste att en sådan plats skulle komma att finnas, medan envåldshärskarna i Bradbury och Orwells universum hade rasat. Dessa despoter inser att en medborgare med tid för eftertanke är en ifrågasättande medborgare, som därmed utgör ett hot mot den rådande ordningen.
Med detta i ryggen skulle en kunna argumentera för att folkbiblioteken är ett tecken på en frisk och levande demokrati, där rådande styre inte räds en tänkande, informerad befolkning.
Mina fingrar bläddrar bland boksidorna i Fahrenheit 451 och jag avlägsnar mina surrande hörlurar ur öronen. På stadsbiblioteket i Luleå rör sig en levande ljudmatta. Här finns det inga tysta läsesalar och biblioteket gapar mot resten av kulturhuset och bjuder in sorlet av en förskoleklass som passerar i entrén. Jag letar efter ett rum där tystnaden kan ta plats, men jag letar förgäves.