Fortfarande har jag inte läst något som får mig att känna så starkt och ger mig så mycket tröst som Tranströmers poesi gör.
När Tranströmer-biblioteket invigdes år 2014 i Stockholm läste jag tre av hans dikter och berättade vad han betytt för mitt skrivande. Han log när jag visade upp diktsamlingen jag läste från. Ur den stack det upp nästan lika många post it-lappar som antalet sidor i boken; jag ville favoritmarkera alla dikter i den. Diktsamlingen följde med Tomas och Monica Tranströmer hem, och när jag senare fick den tillbaka signerad hade de också skickat med en julklapp: Fredrik Sjöbergs essäbok om den tranströmerska insektssamlingen på Runmarö.
Vid den tidpunkten pluggade jag i USA och jag skrev ett brev och tackade, berättade att jag börjat läsa beatpoesi och försökte skriva dikter på engelska. Drygt en månad senare dog Tomas Tranströmer och jag grät på en busshållplats i San Francisco. Numera bär jag alltid med mig hans ord. På min axel har jag tatuerat in ”åldras inte”, en rad från prosadikten "Funchal".
För mig går det inte att skriva om Tranströmer utan att skriva om mig själv. Hans poesi är så sammankopplat till mitt känsloliv och syn på lyrik. Men mitt möte med honom gör också att jag inte kan läsa Tranströmers poesi utan att tänka på personen Tomas Tranströmer. Eller rättare sagt min bild av personen Tomas Tranströmer.
Det kan kännas paradoxalt att idolisera någon som nog inte ville vara en kult, utan önskade att poesin kunde stå för sig själv. Tomas Tranströmer var mån om att inte skriva läsarna på näsan och förklara sina för dikter för dem, han talade sällan om vilka privata erfarenheter som låg bakom hans konst. Det var som att han litade på att mottagarna hade förmågan att hitta sin egen mening i dikterna. Kanske var det bland annat det som gjorde att jag såg så mycket upp till honom.
För sådan är jag inte själv. Ofta är jag för privat och kan knappt skriva utan att det handlar om mig. Vilket väl inte minst framkommit i den här krönikan.
Men trots att jag är som jag är har Tomas Tranströmers poesi fått mig att tycka bättre om mig själv. Jag tänker på hur vissa, trots att vi inte känner dem alls, har påverkat oss. Och så tänker jag på hur ledsna vi kan bli när de dör. Jag tänker på busshållplatsen i San Francisco och min diktsamling med en massa post it-lappar, i vilken det med darrig handstil står ”Ida från Tomas T.”
Jag tänker på det nu när flera kända poeter och författare dött de senaste veckorna. Jag tänker att de som hävdar att det inte äkta sorg vi känner när kända personer dör, de har aldrig läst något som sådär på riktigt berört dem.