Odlarvännen har aviserat om plockmogen mangold, det är bara att hämta. Hemma ska jag frysa ner dem, ingen stor sak. Gott och nyttigt att ta fram när snön täcker landskapet och affärerna bara säljer spenat. Mangold är en släkting till spenat, men nyttigare.
Det är inte bara mangold som växer på tomten kring de faluröda byggnaderna hos Odlarvännen. Gamla beprövade arter finns där också. Undrar hur länge majrovan odlats i Tornedalen. Den tycker jag är rovornas Rolls Royce som jag äter under mina hälsosamma skov i stället för bröd.
Hos Odlarvännen hämtar man även andra saker: mod, goda råd (om man ber om dem) och livserfarenhet som man mestadels insuper i tysthet. Som det här med att flytta kolossala saker, i detta fall en köpmansdisk av blytungt material. Den står nu i före detta navetta, lagårdsbyggnaden som håller på att byggas om. På tvären mitt i rummet – kanske har krafterna tagit slut hos henne och Storbyggaren, pensionärer båda två och inga gymlejon. Den har alltså stått i huvudbyggnadens övervåning och har nu baxats ner för en brant, smal och svängd trappa. En helt ofattbar prestation, en uppvisning i synkronisering och tålamod, men flyttad är den.
Men är inte allt detta något som pågår i Tornedalen varje sommar: Det normala tillståndet med byggande av olika slag, rensande i förråden och sorterande? Javisst men i år är det något speciellt för nu kan man inte resa till alla de ställen som man brukar resa till som omväxling. Odlarvännen skulle ha sysslat med trädgård och byggnation i ett annat land, dit hon åker varje sommar. Nu skulle man tro att hon gormar över en missad odlingssäsong och över vissa länders politik som slår mot grannländerna, men det gör hon inte. Det är detta jag kallar för levnadsvisdom. Man tager vad man haver. Man bygger lite i taget. Här och där. När man kommer åt. Står och synar och funderar länge innan man lägger till eller tar bort.
Detta sistnämnda tänker jag på när jag cyklar hem med min mangold. För ett vackert träd på en gårdsplan ligger plötsligt med rötterna i vädret. Ett träd som det var fint att titta på, i alla årstider, alla väder. Det fanns säkert skäl till ett så definitivt beslut. Men ändå.
Tänker på gamla bondesamhällen. Att svärdottern som flyttade in inte skulle börja med att beordra om fällning av gårdsträd. Dem hade kanske någon annan anmoder låtit plantera när hon flyttade in och fick nycklarna och bestämmanderätten.
Coronan har fått oss att stanna hemmavid. Vi har blivit sittande på gårdsplanen och sett något som ska ändras, kanske tas bort. Mitt råd är: sitt länge där, gå runt och fundera. Låt andra som har trädet i utsikt säga sitt. Det tar lång tid för ett nytt att växa upp. Träd är inte som mangold eller köpmansdiskar, de behöver många solvarv för att bli vad de är tänkta till.