Inget törs jag röra, ser bara på hennes bokhylla, på alla grejer där, och längtar efter att hon ska komma tillbaka. Att hon snart ätit färdigt med sin familj så vi kan fortsätta leka igen. Vi har varit tillsammans hela dagen och jag är också hungrig. Men de vuxna har inte frågat mig.
För inte så länge sedan dyker minnet upp igen. På internet trendar hashtaggen swedengate. Den har uppstått efter att en diskussion på nätet handlat om kulturella skillnader i olika länder. Personen bakom kommentaren fick vänta på rummet medan den svenska kompisen åt med sin familj. Frågan är alltså om svenskar bjuder på mat eller inte, och då specifikt till barnens kompisar.
Sociala medier glöder och även utomlands uppmärksammas det här. Aftonbladet (220531) publicerar en intervju med etnologen Håkan Jönsson som menar att detta (otyg, om du frågar mig) med att inte bjuda barnens kompisar på mat beror på olika seder. Han menar att om man bjuder barnets vän på mat antyder att man att denna inte får nog med mat hemma eller att barnets föräldrar tror att de förväntas bjuda tillbaka. Och det outtalade kravet vill man ju inte lägga på någon.
Jag sitter nog bara och gapar framför skärmen. För mig är ingen av förklaringarna bra nog. Jag förstår inte ens vad de handlar om, så långt borta står de från min verklighet. För mig är det obegripligt. Tänk dig själv: Två barn leker, maten dukas fram, men endast ett av barnen är välkommen till bordet. Det egna.
Jag funderar. Får det inte att gå ihop. Det är trots allt vuxna människor som någonstans bestämmer; du får äta men inte din kompis. Din kompis får vänta på rummet. Eller sitta bredvid, och se på. Konstigt.
Den tornedalska matkulturen bär med sig tanken om att ingen ska behöva gå hungrig. Det som finns, det delar man på. När vi hade kompisar hemma och det var matdags, då var det mat till alla ungar som fanns i huset. Egna eller andras, det gjordes aldrig skillnad. Och det är däri det ligger: Man gör inte skillnad.
Till slut kommer kompisen tillbaka, mätt och belåten. Leken fortsätter. Men minnet, det finns kvar, fyrtio år senare.
Jag har stark aversion emot detta exkluderande av barn. Kanske är det kulturellt, kanske inte. Regionalt, då? Eller handlar det bara om vanligt folkvett, trots allt? I mina trakter har man alltid bjudit på det man haft hemma, oavsett hur skral kassan varit. Och tro mig, det har inte alltid varit sånt överflöd på borden som det är idag och ändå har inget barn behövt sitta bredvid och se på.