Det är onsdag när jag skriver det här och festivalen har inte ens börjat. Ändå vet jag att jag inte kommer att bli besviken. Det är det sällan någon som har blivit. Varken kulturskribenter, deltagande författare eller besökare. Bortsett från klagomål om slutsålda biljetter och besvikelse över att inte rymmas i den sal där favoritförfattaren pratar, så kan jag inte komma ihåg att jag någonsin hört någon ondgöra sig över festivalen. Till och med stockholmarna gillar den. Så där på avstånd har de lärt sig att den är bra, även om de aldrig besökt den. Än mindre satt sin fot i Umeå. Den har blivit sådan att folk bara vet att den är bra. Inte bara för att de tror att det är vad man måste tycka, utan för att de hör det år efter år.
Hur kan det komma sig att den lyckas så bra? Jag tror att det handlar mycket om kontinuitet. Så länge jag besökt festivalen har Patrik Tornéus, Erik Jonsson och Elenor Nordström alltid funnits med bland koordinatorerna. Och det börjar vara över tio år nu. Andra har kommit och gått, men dessa tre har hunnit samla på sig kunskap som är ovärderlig för att hålla ihop ett sådant arrangemang som Littfest. Kanske framför allt innehållsmässigt. För det är verkligen innehållet som stått i centrum sedan starten. Medan andra arrangörer använder sina framgångar till satsningar på större scener, dyrare teknik, häftigare fester, fler utställare och ökad konsumtion, så har Littfest alltid jobbat med innehållet, därför att det går i linje med hur de ser på litteratur, att vad som står mellan boksidorna alltid är viktigare än boken som produkt; att det är bättre om folk läser den än om de äger den.
Men en litteraturfestivals framgångar bygger aldrig uteslutande på kvaliteten hos den "produkt man levererar", för att tala med marknadens språk. Det handlar minst lika mycket om vad människorna gör den till. Med andra ord, vi får lite vad vi förtjänar. Visar folk att folk vill ha en riktigt bra litteraturfestival, då finns det goda förutsättningar för en sådan att undan för undan växa fram. Vi kanske alltså inte skall vänta med att besöka arrangemanget till dess att "produkten" är tillräckligt bra, utan istället resonera som så att just genom att göra det hjälper vi den att förbättras. Tillsammans gör vi den angelägen. Det är en logik som strider mot marknadens, men för stora delar av kultursektorn är det varken första eller sista gången det måste vara så.