Vi sitter på sammetskuddar i en lummig trädgård i södra Sverige. Dricker öl, äter tårta med fingrarna och tävlar om vem som kan tala franska bäst. Ingen av oss kan tala franska. Ett elektriskt lugn ligger över oss, som om vi redan vet att det här kommer att bli en riktigt bra kväll. Som om vi befinner oss i en film och det finns en poäng med varenda ljusglimt, kuddplacering, människa och katt i denna trädgård.
Vissa människor har en förmåga att ständigt befinna sig i filmer. Allt de gör, allt de rör, allt de säger verkar vara direkt sprunget ur en film, saga eller myt. De äter spagetti med köttfärssås som om det vore en konstform. Springer till bussen med en alldeles särskild finess och värme som är värt att bevara, minnas och återberätta för kommande generationer. Runt dem finns ett oförglömligt skimmer som intar allting i deras närhet och gör det värdefullt.
Att vara med dem är att ta en paus från sig själv. Det är att få vara någon annan utan att det känns som en lögn, som att befinna sig i en kropp som är din men som känns ny - obekant på ett kittlande sätt. En föraning om vem du också kan vara, om du vill. Att vara med dem är att ständigt ha tillgång till endagssemestrar.
Jag har hört vissa säga att man inte ska använda människor som tillflyktsorter. Att det visar på dåligt självkänsla och kan leda till saker som att man aldrig förstår vem man är eller vilken tandkräm som passar en bäst. Men kanske finns det inte ett allmänt hem att åka hem till överhuvudtaget. Det jag menar är, kanske finns det inte ett autentiskt jag. Eller i alla fall ingen universell autenticitet.
Kanske är autenticitet en flytande idé, en konstruktion, då vi hela tiden ändrar presentationen av vårt jag beroende på vilken situation och vilka människor vi befinner oss kring. För skulle man vara mer sann, mer ”sig själv” när man handlar på ICA jämfört med när man umgås med sina föräldrar eller äter middag med sina kompisar? Eller talar påhittade versioner av franska i en lummig trädgård i Blekinge?
Kanske är vårt hem ett hem som ständigt byter plats. Kanske kommer vi aldrig någonsin hem, utan är hemma i att vara hemlösa; ständigt på semester. Eller kanske är det som Warsan Shire säger: Hem är ett inte ställe som vi kommer från utan är på väg till.
Kanske kan vi inte vara sanna och autentiska och äkta förrän vi ligger i graven – oförmögna att göra ingenting förutom att just vila i oss själva.