Pappa ropar på mig från övervåningen. Jag svarar irriterat, inte i form av en motfråga utan snarare ett påstående: "Vad är det!". Underförstått: stör mig inte. Ropar igen: "Vad är det!". Kräver en bra anledning om jag ska lämna mina teoriböcker som jag har levt, ätit, somnat i de senaste dagarna. Om två dagar ska jag ha prov och jag vill ta sönder varenda möbel som finns omkring mig. Det enda som stoppar mig är att jag inte har råd att ersätta dem. Pappa fortsätter kalla på mig, vägrar säga vad det är.
Han håller på att föra över gamla videoinspelningar till datorn. På datorskärmen stormar nu ett hav. Vitt skum, fradgande vatten som krockar sig närmre och närmre in mot land. Längs vattnet rör sig en liten röd boll fram och tillbaka. Tjocka ben, buttert ansikte. Lager på lager av skyddande kläder som frasar för varje springsteg som den lilla röda bollen tar in världen. Det ser ut som om hon slukar den, sväljer utan att tugga eller andas. Ibland verkar allting bli lite för mycket för henne att ta in, och hon stannar upp oförstående och rädd. Begrundandes. Beundrandes. Och sedan, som om hon glömt bort precis vad hon tänkt på, fortsätter hon rusa målmedvetet.
Kameran följer den röda bollen oroligt. Skakigt. Den som filmar älskar den röda bollen väldigt mycket. Den röda bollen som är fyraåriga jag ler inte det minsta mot kameran, än mindre tittar in i dess lins. Hon vet inte vad en fotomin är. Hon är upptagen med att plocka upp alger vid ett hav i Norge.
Heroiskt släpar hon runt på en hög, med samma min som hon skulle dra ut en människa från en livsfarlig brand. Det bildas mörka spår i sanden, blöta fläckar på armarna. Hon fortsätter som om det inte finns ett annat alternativ. Men när pappan bakom kameran ropar "Spring!" släpper hon algerna utan att tveka, som om hon aldrig tillskrivit dem någon betydelse över huvud taget. Springer så fort hon kan mot honom. Snavar på sina steg, faller halvt i luften men märker ingenting.
Klippet slutar tvärt. Förvånat blinkar jag till. Som om jag just varit på bio och stigit ut i dagen igen. Kliver upp från min hukade position, sträcker på knäna. Jag känner mig uppläxad. Skäms över hur jag verkar glömma bort hur man lever. Eller snarare att jag lever. Konceptet av liv sätter allting annat i perspektiv - som plötsligt känns avlägset, oviktigt och löjligt. Jag har levt, jag lever. Överlever nog detta prov. Ska leva lite mer sen. Och det finns inget större än det.