Hur pappa var som människa vet jag desto mera om, men om det är det omöjligt att berätta idag. Imorgon också. Det handlar om antal tecken. Att de är för få i en krönika. Något skall jag ändå säga.
Pappa var fyrtiotalist och född i Norrbottens inland. Som mamma. Jag tror att det är de två faktorer som varit viktigast för hur de kom att bli. Tiden gjorde någonting med pappa och mamma, något som inte är gjort med oss efterföljande generationer, trots att vi vuxit upp på samma plats. Jag ville veta mer om det och det blev en bok till slut. Utan pappas och mammas sätt att vara hade den aldrig blivit skriven. För mig är större delen av den speglingar av dem. Av det där som nästan inte längre finns kvar. Hur vi inte längre minns att man kunde vara.
Vad som däremot stannar i minnet är ofta det som är enkelt att komma ihåg. Det där korta och rappa. Som saker de säger, de äldre. Och den där generationen – och kanske framför allt dess gubbar – har inte sällan samlat på sig ett par meningar de slängt sig med vid lämpliga tillfällen. Olika saker för olika tillfällen. Ordspråk kan man nog säga. Ibland rent av filosofiska, andra gånger näst intill fullständigt substanslösa. Fungerande som stöd i tillvaron kan man ana. Något att vila mot när så mycket annat är föränderligt. Inte bara den egna kroppen, utan också den omgivande samhällskroppen.
Många är de gånger man har hört pappa säga att bättre har man ätit men sällan sämre, bara en stund efter att gladeligen ha tuggat i sig en av mammas otaliga middagar. Middagar han, mig veterligen, sällan egentligen tyckte illa om. Det är bara något han sade. Inte för att fylla tomrummet. Inte heller för att roa, utan kanske för att stödja sig. Som när samma främmande, gång efter annan fick höra samma sak sägas om kubbarna mamma bakat. Nästan som köpes.
Pappa var rastlös. Alltid igång med något. Ibland slarvig, som för att kunna hinna det som var kvar att göra. Han brukade säga att det enda jag har gott om det är ont om tid, och jag ser något eftersträvansvärt i det att känna att man har saker kvar att göra, även när slutet närmar sig. Efter pappa kommer en generation pensionärer som tänker sig flytta till Portugal för att ligga på stranden och sippa drinkar det sista kvartalet. Vad pappa skulle sagt om dem vet jag inte, men hade någon, mot förmodan, fått honom till Portugal hade nog en av solstolarna alltid stått tom.