Det kan verka mystiskt men det är givande. Meningen är ju inte att hitta just mördaren, jag lutar mig åt att man redan har nuddat vid honom, utan hans motiv.
Min mor var intresserad av Palme, hon fascinerades av tanken att han ”som kom från sådana kretsar” blev socialdemokrat, bodde i radhus i förorten och försvarade vietnameserna mot USA. Hon följde begravningen via tv-rutan och fick kommentarer från dottern i Stockholm.
Redan ett par generationer bakåt finns det spännande mönster i Palmesläkten. Den högborgerliga släkten har gener både från Finland, Lettland och Tyskland: Olof Palmes farmor kom från finlandssvensk och mor från balttysk adel.
Men det fanns en till Palme med förnamnet Olof. Olof Palme den äldre är ultrakonservativ, hyser rasbiologiska idéer och skräder inte orden om ”de barbariska finnar”som tar till vapen i inbördeskriget 1918. Han startar Svenska frivilligbrigaden, deltar i kriget och stupar i slutstriden i Tammerfors i april 1918. Han begravs som krigshjälte i Storkyrkan med ärkebiskop Söderblom som officiant. Men eftermälet innehåller även hårda omdömen, det finns ättlingar som ser honom som rasistisk virrhjärna. Olof Palme den äldres samtida meningsfränder kan vara intressanta även för den sanningskommission som ska syna hanteringen av de ursprungligen finsktalande i svenska Tornedalen.
Olof Palme sägs vara döpt efter denne farbror Olof Palme den äldre, något normalt enligt dåtidens namntraditioner – men kanske även ett dåligt omen. Men tiden går och sederna ändras, namnskicket talar nu ett annat språk. Olof och Lisbeth Palmes yngste son är gift med Anna Järvinen och heter Järvinen Palme.
Hur får jag nu ihop det här med släktforskning och mordet på Palme? Tänk om svaret är att det inte går att fly sitt öde. Olof Palme ville för mycket och stack ut för mycket från sin ursprungliga bakgrund. Och det tål man inte i kretsar med Stetsonhattar och kamelhårsrulstrar – jag har stått i kö framför några sådana i Stockholm. Kön gick alldeles för långsamt och vem kom då inte på tal om inte statsministern. Dessa herrars lidande är patetiskt och kräver projektionsyta. Som sådan passade Olof Palme. Han levde i sin utopi, utan livvakter, gick till fots i nattligt Stockholm. Det blev hans öde.
Herrar i kamelhårsulster skjuter inte själva. De har folk, kanske i täckjackor, som gör det åt dem. Och så blir dessa klappade på huvudet. Om de skulle överleva. Vilket de helst inte ska göra.