Jag var 12 år när Nirvana gjorde succé medSmells like teen spirit 1991. Plattan Nevermind petade ned självaste Michael Jackson från den amerikanska albumlistans förstaplats och jag minns att jag satt där och stirrade mig blind på Linda Evangelista, Christy Turlington och Naomi Campbell.
Ja, 90-talet var inte bara grungens era. Det här var tiden då supermodellerna förändrade livet för alldeles för många unga tjejer. Dessa klädhängare hade plötsligt namn och det lanserades en tidning om dem som jag som knappt tonåring läste. Här fick vi veta hur långa de var, vad de vägde, vad de åt (eller rättare sagt inte åt) och hur en som flicka skulle göra för att "bli upptäckt".
Medan jag gjordesitups i smyg på mitt flickrum, upprepade Kurt Cobain Rape me som ett mantra på radion. Vi utvecklade ingen djupare relation, jag och Nirvana. Men jag minns att de fungerade som en motpol. Och att jag fann hopp i hela Cobains uppenbarelse. Kanske var en inte helt fel och missförstådd ändå?
I lördags var det 20 år sedan Nirvanas sångare hittades död hemma i villan i Seattle. Självmord. Genom ett gevärsskott i huvudet. Och med en kropp full av heroin.
Fortfarande råder det delade meningar om det här var en person som förändrade rockmusiken eller om han bara var en kontrast till pudelrocken – och råkade vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Eller var han rent av en självupptagen loser som till slut kastade bort sin framgång?
När jag tänker på Kurt Cobain idag, funderar jag inte på något av det där. Utan snarare på feministen Cobain och det där han sa: ”Om någon av er, på något vis, hatar homosexuella, folk med en annan hudfärg eller kvinnor, var då snälla och gör oss den här tjänsten – låt oss för helvete vara. Kom inte på våra konserter och köp inte våra skivor.”
Cobain älskade att jävlas med amerikanernas ängsliga syn på könsroller och hängde flitigt med Kathleen Hanna i Bikini Kill. Nirvana sades också vara ett av få mansdominerade band som såg kvinnor som människor och inte bara "hål att knulla" under den här tiden.
Kurt Cobains syn på maskulinitet och sexism sägs också vara orsaken till varför Nirvana vägrade att åka på turné med Guns n' roses. Cobain tyckte Axl Rose var rasist, homofob och sexist och refererade till en rad av gruppens låtar.
Medan Axl Rose både förlovade sig med och separerade från Stephanie Seymour, som ironiskt nog slöt sig till "The bigfive"(Evangelista, Turlington, Campbell, Crawford och Patitz), sjönk Kurt Cobain längre ned i sitt missbruk. Alldeles för upptagen av att hata min egen spegelbild passerade Cobains död utan större uppståndelse i min lilla värld. Det dröjde dock inte länge förrän Courtney Love och Hole grabbade tag och ruskade om:
Burn the sorrow from your eyes
Oh, come on be alive again
Don't lay down and die!