Dagligen kommer nya vittnesmål om trakasserier och kvinnoförtryck. Många trodde nog att strömmen skulle avstanna, men den fortsätter obevekligt och det är just det som är så hoppingivande. Den här gången kommer rösterna inte att tystna. #Metoo är en historisk vändpunkt. Tänk att man fick vara med om det.
Så skriver Björn Ulvaeus om sina känslor inför det som började med en hashtag men som fortsätter till att förhoppningsvis bli en långvarig revolution.
Han menar att det inte finns någon väg tillbaka och att han är glad att han får vara med om det första steget in i den postpatriarkala eran. Han säger att ingen tjänar på maktstrukturer och patriarkalt förtryck, inte ens männen som är högst upp i denna spiral.
Detta har jag hört sägas av kvinnor sen jag var liten, men det är dags för männen att ta sitt ansvar.
Herregud, nu kanske pulsen börjar öka och eventuellt känner ni er lite kränkta men stopp!
Låt mig enkelt förklara så vi kommer förbi ”inte alla män”-diskussionen: vi lever i en patriarkal struktur (OBS! fakta) så det handlar om att synliggöra sin egen position och förändra det som bidrar till att det skeva fortsätter vara skevt. Det är inte svårare än så.
Sedan #Metoo startade har så många berättelser fått en trygg plats att berättas på. Jag har läst så många fruktansvärda historier, så många att jag inte ens orkar läsa hälften av de som skrivs. Det är så mycket brutala övergrepp som de utsatta kvinnorna inte berättat för någon. Det har varit deras hemlighet och bara deras, begravda långt bort där ingen kan se.
De mest bestialiska brotten, så mycket extremt våld som har begåtts av pojkvänner, pappor, morbröder, äkta makar, främlingar. Trots mitt tidiga feministiska engagemang som påvisade orättvisor har jag aldrig i mitt liv läst om så många hjärtlösa erfarenheter som kvinnor burit på.
Ni skulle aldrig kunna gissa. Det är långt mer vidrigt än så. Det är så bottenlöst mörkt.
Tänker på alla som tagit sitt liv. Som blir galna. Apatiska. Deprimerade. Hysteriska.
Som lär sig leva, eller inte, med kronisk dödslängtan. Som förblir sjukskrivna, sargade.
På grund av patriarkatet.
Ingen kan väl ändå vilja ha det såhär, trots att man sitter tryggt i toppen av maktpyramiden?
Det förändrar en, att få vara en del av det som händer nu. Att höra tystade kvinnor återfå rösten. Att se de halvt begravna gräva sig fria. Det skulle förändra er också.
Du kanske tänker att du inte har våldtagit någon så du behöver inte lyssna.
Men jag svär, alla män har dragit sitt strå till stacken för att patriarkatet ska fortsätta upprätthållas. Kanske har du pratat för högt, tagit för mycket plats, kanske har du skrattat åt sexistiska skämt, sagt något olämpligt själv. Kanske har du varit för tyst, för tyst när din polare tafsar eller snackar om tjejer som objekt. Du kanske har kollat på jävligt mycket porr. Du kanske har vetat att din bästa vän ”inte var så sjysst” med sin tjej men ”det är ju ändå slut nu” så varför ska du snacka med honom. Du kanske vet att nån du umgås med har köpt sex. Du kanske inte har betett dig illa själv men jag lovar att du inte heller har sagt ifrån om din polare gjort det. Tystnaden bidrar till att strukturen upprätthålls.
Ni alla som står bredvid och tittar på är också patriarkatets lakejer.
Det vore konstigt att inte vara en produkt av det samhälle vi lever i men nu har vi chansen att förändra den grund vi alla står på. Den grund som förgör oss. Det är något historiskt som håller på att hända så ta av dig martyrkoftan och bli en del av revolutionen.