Storsvenskar har ju också rösträtt...

Jag lever ariskt. Det kan ju ses som lite provokativt att formulera sig så i dessa tider när många med sådan bestörtning ser SD knö sig in i allehanda parlament. Men med att leva arisk menar jag att bostadsområdet där jag vaknar på morgonen är så helsvenskt och blont att jag knappt ser röken av människor från andra kulturer.
Annat var det på Örnäset för ett tiotal år sedan. När det blev klart att vi skulle flytta in där kom allehanda svenskar fram och varnade mig:
- Trappuppgången är full av hemska invandrare.
- De bokar inte i tvättstugan.
- De skitar ner och förstör.
- De stjäl.
Med facit i hand kan man ju enkelt konstatera att det var de som varnade - eller andra storsvenskar i sitt esse - som inte hade vett att stänga av stereon på nätterna eller boka tvättstugan. De svenskspråkiga familjegrälen ekade mot marmortrappan. För att inte tala om de gubbar som satt och ölade högst upp i trappuppgången. När andan föll på tog de helt sonika bara fram den svenska snorren och ordnade ett litet vattenfall till alla boende.

Nog fanns det rötägg och idioter. Men i den här trappuppgången var de alla inhemska.
De som flytt undan krigiskt elände kom med blommor och andra gåvor på julafton, trots att de vara muslimer. De var ungdomarna i dessa familjer som höll upp dörren och erbjöd sig att bära upp mina matkassar. Det var invandrarna som betedde sig svenskt, som hälsade glatt och artigt. Som var rediga och hjälpsamma.
Sensmoralen är väl registrerad vid det här laget. Det är heller ingen lögn, för sådär ser min livserfarenhet ut.
Vi ledsnade på störiga svenskar och flyttade. Nu bor jag mer barnvänligt, medelklassigt och helsvenskt med egen ingång direkt från asfalten över tröskeln in till min hall. Så lever man bäst ariskt, lite isolerad så man slipper ha så mycket kontakt med andra människor.
Brevbäraren hejar jag på, och bybor jag känner. Men på gymmet är det ingen som vågar ta kontakt med andra. Där är man liksom okänd till och med inför sig själv med sin svett i ensamhetens rike. Jag lyfter ryska vikter. Och när jag med utmattade armmuskler återvänder till omklädningsrummet så sitter där en mörkhyad man. Han höjer sitt huvud, sin blick och säger:
- Hej.
Han sa det med brytning.
-- Hej, sa jag tillbaka...
...och undrade tyst för mig själv varför så många verkade förvånade och bestörta över SD:s framgångar. Jag stöter på människor med rasistiska idéer överallt. Dessutom har ju den stereospelande och trappinkande medborgaren också rösträtt.

Men då ramlar etablissemanget inom demokratin baklänges. Var de så många storsvenskar som inte bokade tvättstugan och nu försökte ge hela skulden till det invandrade patrasket!?
Sedan blev det nästan som i diskussionen efter EMU-valet. Kanske vi borde ta och göra om alltihop. Folket röstade ju baklänges. För nu går snacket genom intelligentians Sverige - fem procent hade jättefel. De kanske rentav är för dumma för att alls få rösta.
En märklig logik. Egentligen kritiserar demokraterna demokratin. Oönskat slagg av åsikter tar sig in mellan springorna i väggen till riksdagen.
Den största valförlusten i mångas ögon, men fortfarande regelrätt och demokratiskt. Det här är hur mycket demokrati som helst.
Dörren till omklädningsrummet smäller till och en vit storsvensk kommer in, och allt blir tyst igen. Ingen värdighet, inget hej, ingenting.