Året var 1991. Jag famlade omkring mitt i en av tonårens identitetskriser. Ett evigt sökande efter någonstans att höra hemma. Ett tjejgäng i en parallellklass kom till skolan i t-shirts nerspydda med motiv av sammetsögda pojkar med perfekta tandrader och glänsande frisyrer. New Kids on the Block, dåtidens största och ett av historiens första pojkband, hade haft konsert i Stockholm. Med sprittande steg kom tjejerna i 8A tillbaka efter att ha skrikit sig hesa i kör med tusentals andra vansinnesförälskade kids. Jag fattade noll. Ville men kunde inte känna nåt inför NKOTB och deras själlösa, massproducerade tuggummipop. På väggen i mitt flickrum hängde bilder på Depeche Mode och The Cure. Jag spelade S’Express och KLF på vinyl och var, enligt mamma, sur nästan jämt.
Året var 1995. Jag var förbannat skoltrött, hade ångest över outtalade krav på att bli vuxen och var ihop med en kille som gjorde sitt bästa för att trasa min självkänsla sönder och samman. På helgerna hängde jag hos min kompis Susanna i hennes enrummare. Vid ett rangligt köksbord drack vi Norrlands silver, spelade kort och lyssnade på musik. Varv på varv snurrade en skiva med ett band som hette Kent. När jag hörde låten ”Det blåser på månen” var kärleken omedelbar.
Dagen efter min 20:e födelsedag såg jag dem för första gången stå på scen, på ett rökigt Roxy i Luleå. Jag stod inträngd vid en högtalare och bjöd basisten på en mentolcigarrett mitt i en låt. De spelade så starkt att det ringde i öronen. Från och med då var jag deras. Jag som aldrig hittade min plats i den gemenskap som omgärdade smöriga pojkband, fann den i stället i Kent.
I nöd och lust har jag följt bandet i fotspåren på deras turnéer: Berusad och vild i Skellefteå där jag kysste en vrickad norrman på en sjavig camping, olycklig och mager i en ishall mitt ute i Timrås ingenstans, lycklig och fågelfri i Kiruna med gruvan som kuliss. Utanför Sjöhistoriska museet i Stockholm stod jag nygravid i publikhavet med tårarna rinnande i strilande sommarregn och med mjölkstinna bröst såg jag bandets sista konsert i Luleå. De har varit med mig på norrbottniska landsvägar och på flygplatser världen över. Det kan till och med vara så att min förstfödda blev till på hotell Bolinder Munktell, dagen efter en Kentkonsert i bandmedlemmarnas hemstad, Eskilstuna. Hela mitt vuxna liv ryms på tidsaxeln som börjar och slutar med Kent.
Efter 26 år tillsammans och två decennier som Sveriges största rockband är epoken Kent snart över. Det är svårt att förklara vad som gjort att jag stannat kvar. Det som för någon annan bara är ljud är blodigt allvar för mig. Vemod, ensamhet, melankoli, nattsvart raseri och total eufori. I alla slags känslolägen har musiken varit med mig. I låtarna har jag hittat kraft och tröst i avgörande skeden i mitt liv.
Kvar finns minnen av politiska brandtal och magiska ögonblick i stora arenor. Stolheten var gränslös då min dotter för första gången sjöng med till en Kentlåt som spelades i bilradion på vägen mellan Kuusiniemi och Pajala, medan solen färgade vårhimlen skär. Jag glömmer heller inte konserten i Piteå då någon på en balkong höll upp ett lakan med texten ”Vi blir aldrig som dom andra”. En knuten näve i form av målade bokstäver på vit bomull.
Året är 2016. Jag är kroppsligt och själsligt tärd, mitt i en av medelålderns identitetskriser. I kväll ser jag Kent i Oslo. 17 december tar de ett definitivt farväl av sin publik i Stockholm. Det blir min 17:e och sista konsert. Sen, bara tomt.