Starka kvinnor med mål och lyckliga slut

Medan genrelitteratur som deckare, fantasy, skräck och science fiction har höjts i status finns en genre som fortfarande inte nått något vidare anseende– nämligen romancelitteratur.

Stolthet och fördom av Jane Austen kom ut 1813 och anses vara urmodern till romancelitteraturen - en genre där relationer står i fokus, det sker en massa förvecklingar och så slutar allt lyckligt.

Stolthet och fördom av Jane Austen kom ut 1813 och anses vara urmodern till romancelitteraturen - en genre där relationer står i fokus, det sker en massa förvecklingar och så slutar allt lyckligt.

Foto: Jeff Blackler/REX

Krönika2020-01-27 11:33
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Krönika

Det vill säga en genre där kvinnor skriver för kvinnor och som den hetsiga debattrösten Jan Myrdal på 1980-talet gav namnet "tantsnusk". 

Men efter några läsningar av romaner under rubriken ”Love Read", romancelitteratur och feel good måste jag tillstå att det finns en dold genusfråga i genrens dåliga rykte.  Dessa berättelser handlar nästan uteslutande om kvinnor. Starka kvinnor, och här kom mina fördomar på skam. För några, inte alla, handlar trots allt om kvinnor som på olika sätt tar kontroll över sitt liv. Då talar jag inte om böckerna av Julia Quinn, vars trilogi om ”Familjen Bridgerton” kommer att bli en tv-serie på Netflix och egentligen handlar om kvinnlig underordning i överklassmiljö. Utan samtida romanceböcker där kvinnor får ordning på både kärlek och karriär –  till skillnad mot deckare där det inte är ovanligt att kvinnor våldtas och lemlästas redan i bokens inledning.

Dessutom har flera av de romanceböcker jag läst tagit upp samhällsfrågor som misshandel av barn, mäns våld mot kvinnor, sexuella trakasserier och ojämställda arbetsplatser – alla skildrade ur kvinnors perspektiv.

Men visst finns också besvärande inslag i denna typ av litteratur som ofta förlägger sin handling till samhällets toppskikt och där inredningsdetaljer, parfym- och klädmärken namedroppas samtidigt som vinet flödar och festerna är spektakulära. Dessutom ganska vanligt, som det verkar, med hyfsat detaljrika sexskildringar där det inte sparas på krutet. Något som blir ganska tradigt och där lyrikens oskrivna regel om less is more skulle lyfta genren och kanske göra slut på fördomar som säger att det handlar om sex och snusk för flåsande hemmafruar. 

Mycket handlar förvisso om det raka språket och en skrivteknisk dramaturgi läsaren känner igen från kriminalromaner. Ett språk vars syfte är att driva en läsning framåt och som uppfyller läsaren med igenkänning, utan att för den skull utmana språkligt och bjuder på en skön resa mot ett lyckligt slut. För precis som det flesta kriminalromaner bjuds läsaren på en sorts katarsis. Ett reningsbad, en vändning. Och som sagts, ett lyckligt slut. Något djupt mänskligt i en värld där "sagor" och ljusa berättelser alltid haft en självklar plats.

Min poäng är att det som nu ges plats på landets kultursidor är kriminalromanerna. Främst som tips, men dock uppmärksammade där poliser med relations, alkohol och våldsproblematik länge stått i centrum, till kvinnorna klev in i denna lönsamma bransch för förlagen. Och själva urmodern till romancelitteraturen ses faktiskt "Stolthet och fördom" av Jane Austen som kom ut 1813. Idag en klassiker. Något att fundera över.

Kulturredaktör Eva Åström
Kulturredaktör Eva Åström
Läs mer om