Man började prata lite medan kompisen stod och fyllde släpet med skrot. Kanske undrade något om dagen. Och nä, inte skulle kompisen hinna se matchen idag. Men jo, nog kunde det behövas en hjälpande hand! Vi tar första vändan alldeles nu. Vill du med? Men vänta, vi tar en macka först, mormor var nyss förbi med nybakt matbröd!
Möjligen beror det på att jag har flyttat och kommit längre från en stor del av vänskapskretsen, det att sådana där spontanbesök känns som svunna tider. Eller på att jag blivit äldre och hunnit lova bort mig så ofta att jag inte längre har tid. Trots det vill jag nog påstå att det handlar om en generell beteendeförändring. Att det är fler än jag som slutat svänga förbi och bli kvar.
Mobilen kan vara en förklaring, utan att för den skull vara det största problemet. För genom att vara just mobil har telefonen blivit det första sättet att ta kontakt. Man vet inte om folk är hemma, så man ringer. Och det gör också något med möjligheten att styra undan. Jag tror att om man ringer och frågar svarar folk inte sällan att de har en massa att göra, men frågar inte särskilt ofta om man vill hjälpa till. Hade man bara svängt förbi hade det säkerligen låtit annorlunda.
Familjen är ett annat hinder. Det vill jag påstå, kanske just för att jag själv nyligen bildat sådan. För å ena sidan ropas det högt om rusande skilsmässosiffror och kärnfamiljens förfall, men å andra sidan tycks den starkare än någonsin. Eller kanske mer isolerad. Man gör upp planer tillsammans och sedan finns inte utrymme för mycket mer. Det blir lättare så. Man slipper ta diskussioner om det avvikande, det som inte är en del av familjens regelbundna aktiviteter. Som den där personen som spontant brukade svänga förbi.
Till en början välkomnade man säkert den, men efter ett tag började man med undanflykter. Att säga något svepande om att det inte passar sig just nu. Att barnen är där, och att man skall till svärföräldrarna och käka. Vi får ta det en annan helg? Ring så bokar vi in något!
Möjligen är vi nöjda så här. Vi verkar ju trots allt inte lida brist på saker att göra. Men oavsett vilket vill jag ändå inte riktigt släppa taget om det där spontana, det som gjorde att jag något oftare tog ett par kliv utanför det invanda.