Och jag vill minnas att jag hade bestämt mig för att den skulle ta upp samtidens, enligt mitt tycke kloka, sätt att bemöta litteratur som handlar om ämnen som tidigare inte har avhandlats i någon större utsträckning. Den skulle säga något om att kritikerna verkar förstående nog att betona det samhällsviktiga i att lyfta ämnen som tidigare inte fått det utrymme de behöver, snarare än att ställa verkens litterära kvalitet mot, kanske ofta litterärt mer välskrivna, böcker som handlar om det gamla vanliga. Ja, ni vet.
Men det går inte. Inte när det är så här varmt i Norrbotten. På tok för varmt. Så pass att jag drabbades av solsting och kräktes halva måndagskvällen. Surade ihop som en gubbe från Malmfälten och vägrade lyssna på kroppens varningar. Idiotiskt egentligen, eftersom jag satt i nästan trettigradig värme på Brändöskär i tre timmar, utan att dricka tillräckligt med vatten. Jag tänkte väl att ”lite sol har väl ändå ingen dött av”. Åtminstone ingen trettiosjuåring. Åtminstone inte i Norrbotten.
Det är någonting med värmen och norrbottningar. Att vi inte är vana vid att ställa om. Inte vana vid att foga oss i det att när det är varmt, då kan man inte göra ett endaste dyft. Man kan bara flyta med. Varenda aktivitet måste planeras till minsta rörelse, så att man inte tar några överflödiga steg och därmed måste gå med svettdränkta kläder resten av dagen. För kläder måste man tydligen ändå ha på sig, för annars bränner man sig. Det har jag också lärt mig nu, trettiosju år gammal.
För den som är van vid att alltid vara på språng och peta i femtielva saker samtidigt blir den här riktigt starka och ihållande värmen ett problem. Med andra ord, ungefär nittiofem procent av alla människor jag vuxit upp med. Idag hör jag ekon av deras röster i min klagan om att det är alldeles för varmt. Och kärnan i den handlar mindre om värmen i sig än om allt som till följd av den tvingas stå ogjort. Det är dagar som dessa mitt predikande av långsamhetens lov utmanas rejält av mitt kulturella arv: att varje vaken timme måste användas till något produktivt.
Nåväl, så fort jag piggnade till efter kräkningarna blev det ändå riktigt bra. Bra balans mellan vila och produktivitet. Läste lite, badade, till och med solade. Att vara förälskad gör också sitt.
Men jag tjurar ändå lite och säger hellre minus trettio än plus trettio; då går det åtminstone att tänka klart. Krönikan här hade säkert blivit bättre.