I maj går isen också. Åtminstone i Tornedalen som kanske får synas på riksnyheterna igen, man vet ju aldrig riktigt säkert om det blir århundradets värsta islossning just i år. Inte förrän den kommer och naturens krafter har vi lärt oss att leva med. Den evighetslånga vintern som aldrig verkar ge med sig påminner mig om fimbulvintern. Den som vikingarna trodde förutspådde världens undergång. Men så är det ju alltid när man väntar på något; det känns långsamt.
I maj kan du passa på att vila, för månaden blir vad du gör den till. Du kan stressa ihjäl dig med planer för den kommande sommaren, kämpa med bakhala skidor på den sista snön, fastna med snöskotern i vattensörja, röja bland vinterkläder. Eller så kan du bara strunta i allt, se på takdroppet och lyssna på flyttfåglarna som kommit tillbaka. Passa på att vila innan den korta och vansinnigt intensiva sommaren slår till. För det hjälper ju föga att det är ljust dygnet runt; ingen vettig människa orkar i längden vara vaken för ta tillvara ljuset och tiden.
När tjälen släppt har allt bråttom och det som kan växa gör det dygnet om; gurkorna i växthuset, tonåringar, knipans ungar, renkalvar och gräsmattor. Och ogräset på gårdsplanen och i rabatterna och utgifterna likaså. Sommaren kostar på.
Nej, jag har sagt det förut och jag säger det igen: Sommaren är som bäst i maj, när den ännu inte kommit. När man fortfarande drömmer om ljuva sommarkvällar utan att minnas vare sig mygg eller fästingar. När man ännu planerar att måla huset men totalt glömt bort att det visst kunde regna tre veckor i rad. När man ännu planerar sina kommande projekt och tror att man ska hinna med allt.
Maj är också vemodets månad. Våren tvekar, vintern ger sällan upp så lätt. Och vi blir överösta av bilder. Det är vitsippor och körsbärsblommor, gröna gräsmattor och människor i sommarkläder. Men snart nog har vi gått om södern på SVT:s solfilm och lite ler vi i smyg när sörlänningarna får en omgång snö som lägger sig över picknick-filtarna. Vemodet byts ut mot lika mycket envishet. Nog ska vi härda ut den här vintern också, vänta bara. Och så tjurar vi på, går i motvind ännu lite till. Vi är ju vana. Och när snön faller igen tänker jag på det som Björn Ylipää skriver i sin bok Myröga, att våren för med sig ett visst vemod; för man vet att sommaren snart är över.