Påsken är den viktigaste helgen för Kirunaborna, åtminstone om man får tro Gunnar Selberg, kommunalrådet i Kiruna. Kanske är den rentav helig? Då är det inte Jesu död och uppståndelse han syftar på. Som Kirunabo förväntas jag älska vårvintern och hylla påsken som höjdpunkt. Det gjorde jag som barn men inte lika mycket idag. Då, när den nya Ockelbon tog oss ut till pimpelsjöar var det ännu roligt. Men det är länge sedan och kanske är jag bara lat. Jag åker ju knappt skidor längre.
Veckan innan påsk vräkte snön ner. Sedan klarnade det upp. Man är så leds på skitvädret, säger en man jag möter på min promenad. Nu blir det finväder, sol och värme. Lagom till ledighet, äntligen. Jag håller med. Såklart. Man vill ju inte utmärka sig genom att tycka tvärtom. Att önska sig snöstorm så man kan få vara ifred. Slippa pressen att vara utomhus och tron på att vårljus automatiskt kommer med lycka. Nej, bäst att vara tyst.
Medan solen lockar människor till pånyttfödelse så kommer nu den värsta perioden för skogens djur. De som överlevt vintern lever på sina reservkrafter. Långt ifrån alla kommer att klara sig till sommaren. Precis när solen börjat värma igen lägger sig älgar under tallar och dör. Renar går vägar de aldrig gått och ska snart till att kalva. På sociala medier går debatten het, som vanligt. Det är vi mot dem, vem som ska få köra skoter var och vem som inte får göra det. Klart att alla måste få vårsol på sina kinder och klart att renarna ska få vara ifred. Det ena behöver inte utesluta det andra, tänker jag. Respekt och tillit. Men jag kanske har en övertro på att allt kan fungera. Så läser jag debatten om heliski och flygförbud i Kirunafjällen där renar finns. Vårt kommunalråd som ifrågasätter, tar en helikoptertur och räknar renar; andras egendom. Då tappar jag tron igen. Var det påsken som var helig?
När jag vänder hemåt har dagen just börjat. Folk är på väg ut till stugor och pimpelsjöar. Jag möter flera älska-snö-entusiaster. Men jag undrar om det finns någon där som liksom jag längtar till något annat? Till senvåren. När allt lugnat ner sig och alla outtalade förväntningar på Kirunaborna ebbat ut. När snön inte längre bär. När man i lugn och ro kan dricka sitt morgonkaffe, utan att behöva bry sig om vilket väder det är.