Jag var tretton år när han kom till mig och trettio år senare tog han alla mina förtroenden med sig i graven. Han hette Pelle och var min bästa vän. Han var en häst.–
De flesta har nog sin egen Pelle. Häst, katt, hund eller kanske kanin. Någon man anser vara lika mycket värd som en mänsklig närstående. Överallt ser jag människors omsorg om djuren, och därför är det så svårt för mig att förstå det som pågår i djurindustrin. Inte bara själva slakten, nej också hjärtlösheten i att sparka döende grisar i huvudet och klämma hönor i dörrar. Senaste tiden har bjudit på flera grymma avslöjanden. De som tror att de köper kött från djur med ett bra liv och ett värdigt avslut kan känna sig blåsta.
Förfäran är stor, men varför lär man sig aldrig att det är så här det blir när vinstintresset styr? Genvägarna är enkla. Processen måste vara effektiv, och det är den inte om Rosa ska dödas med silkesvantar.
Det var i tonåren jag började grubbla. Om jag inte kunde tänka mig att äta Pelle så borde jag inte äta något annat djur heller. Jag minns att jag trodde att det var ett omöjligt steg att ta. Ett liv utan korv, skulle det verkligen fungera?
Avgörande blev ett reportage om kalvar i djurtransporter, om hunger, törst och avföring upp till knäna. Hängning i brutna bakben. Som om den väntande slakten inte var tillräckligt stressande, man måste även se till att de fick värsta tänkbara slut. Mitt i nittiotalet, när det knappt fanns några vegetariska färdigprodukter att tillgå, började jag så leva på makaroner och tomatsås.
Mina matlagningskunskaper och det vegetariska utbudet har sedan dess förbättrats avsevärt. Skönt är även att jag inte lika ofta som förr ställs till svars över mitt val. Vad som inte förbättrats är dock djurens situation. Bara korta stunder leder reportagen till folkstorm. Ena dagen ser man på "Uppdrag granskning" och radar upp svordomar i sociala medier. Nästa dag kommer korvsuget och allt är glömt.
När det stormar måste alltid en syndabock utses. Den som bluffat. Samtidigt stöttar man själv industrin genom att låta billigt kött av okänd härkomst slinka ner i varukorgen. Att se sitt eget bidrag till djurplågeriet är lika svårt som att se sin egen roll i spridningen av coronaviruset. Vi är var och en själva ytterst ansvariga för att stoppa smittan, det kan inte någon gubbe i Stockholm göra.