Men vi bor här, och det händer massor av grejer just nu (inte bara snösmockan som syntes på riksnyheterna). Ändå, jag vet inte, det finns en känsla av missmod som gör sig påmind ibland. Eller är det bara hösten?
Jag tömmer växthuset, gör vinter. Får tänka i fred. Varvat med framtidshopp och tro på nya arbeten smyger sig tankar in som handlar om bostadsbrist, skolor i kaos och arbetskraft som inte genererar något alls till kommunens kassa. Kirunas kommunalråd säger att det här kommer inte alls att gå ihop, vi måste ha hjälp av staten nu när staden flyttas. Det förra kommunalrådet är inte av samma åsikt och mitt i allt avgår kommundirektören. Så där hålls det på, medan pinfärska hus växer upp i nya centrum och det lika dyrköpta som tjusiga badhuset tronar mellan nya bostadsområden och gamla stadshusets klockstapel. Husen fylls med folk men kön av snart bostadslösa verkar ändå inte sina.
När marken mullrar tänker jag på bion som äntligen kommit igång i Kiruna. Filmen "Avgrunden" visades för fullsatt salong. Den handlar om gruvan som rasar ihop och drar invånarna med sig. Fiktion, naturligtvis, men Stockholm riktade återigen blicken mot norr. Bion var utsåld flera dagar i rad och i dagsläget vet jag inte hur många extravisningar som satts in. Kulturhusets chef som i sin ungdom sjöng om gyllene skor är säkerligen nöjd.
Snösmockan som kom var ingen stor nyhet för oss. Folk åkte skidor och skoter till jobb och skola och sociala medier fylldes med förfäran över obefintliga vinterdäck och traktorförares obarmhärtiga snötippsplaceringar. Sedan blev det sensommarvärme och snön tinade bort. Allt var som vanligt.
I växthuset ligger två tegelstenar, från det gamla stadshuset, stadiga under en kruka. De är åtminstone oflyttbara, till skillnad från många hus. Jag tar med mig de sista tomaterna som får mogna på fönsterbrädan inne. Någonstans långt borta ekar jägares skott mellan bergen och jag tänker att det inte bara jagas älg och fågel hos oss; våra skogar, vårt vatten, våra marker och till och med våra vindar är eftertraktade byten. Allt är så viktigt för den gröna omställningen. Sägs det.
Svanarna samlar sig inför flytt och en höstvind drar fram över fjället. Mörkret sänker sig. Jag tänker på Stockholm igen, ser höstens första norrsken svepa förbi och inser att huvudstaden faktiskt är väldigt långt borta, innan jag stänger dörren om mig och går in.