Snö, snö, snö...

Kallsnön fortsatte att falla. Det enda man kunde tänka klart om var allt detta vita som bara föll och föll och föll.
- Det är slut snöskyfflar i affärerna, sade jag till en stockholmare i telefon för att understryka allvaret.
- Här är pulkorna slut, sade han.
Kanske sa det någonting om världarnas olika ändar, som om vi levde på var sin sida om en enorm falukorv vars innehåll voro tillverkat av kött från klagande grisar utan knorr.
Sedan tänkte jag ock på alla utomhusstädare, sa till dottern att det här med manssamhället, feminismen och makten kanske inte var sant alltihop. Jag var nämligen "hemma med sjukt barn" som det heter, hemma för att bättra på jämställdhetsstatistiken, och passade samtidigt på att förkunna.
- Har du tänkt på alla dessa män i traktorer. De kör och kör, fram och tillbaka. Medan du sover skottar de gatorna så att du kan gå till skolan på morgonen.
Hon, den åttaåriga, replikerade:
- Det har jag aldrig tänkt på.

Låt aldrig din logik bli mer komplicerad än så. Sanningen ligger framför edra fötter. För många är männen på mörka nattjobb. Svärta under deras naglar. Så vita jungfrur kan ta sig fram.
Mitt förkunnande var inspirerat av Koranen. På nätterna låg jag nämligen vaken som solidarisk handling, läste skriften och lyssnade på traktorernas vinande sång. Bara på ljudet kunde man nu urskilja variant av skopa.
Verserna malde på om de otrogna:
- Vilket osaligt pris de sålt sina själar för!
Så står det. Och jag var en av dem, en av de otrogna. För plötsligt hade det mesta förvandlats till religion. Jag tänkte på det varenda gång jag glodde jag ner i bingen under diskbänken som gjorts i ordning för att avskilja plasten från all övrig skit jag släpade hem från butikerna. Och varje gång jag tittade på termometern blev jag än mer otrogen i mina tvivel över koldioxidens religion.
Strof 126, första suran:
- Underkasta dig!
Men jag har redan levt som kackerlacka bakom toalettstolars fukt och tänker inte göra om det.

Sedan satte jag mig ner och skrev en krönika om teatervärldens sextrakasserier, om äckliga gubbskådisar som väntar nakna i logerna. Dräglande karlars makt över snövita unga kvinnor... Feodala principer. Små och stora påvar.
- Men tingens ordning är odemokratisk därute, skrev jag. För alla, inte bara kvinnliga skådespelare.
Sedan försökte jag inflika att även kvinnliga chefer utnyttjar, och att det fanns män som fick stekpannor i huvudet hemmavid. Och att det funnits kvinnor med makt som tafsat på mig fastän jag inte ville.
Men jag refuserade mig själv, inte alls för att det var dåligt skrivet, utan bara för att jag ville undvika att bli utsedd till årets snuskgubbe no.1.
Det fick vara nog med den saken. Jag förstod att analysen inte passade in i den nutida religionen. Jag, en satans man.
- Självcensur! Som i östblocket och andra sorters diktaturer, replikerade jag högljutt efter tre glas vin på lördagskvällen.
Eventuell slutsats får menigheten dra själv.
Hela den kommande dagen ställde dottern frågor om allt som hade med kvinnornas konstiga beteenden att göra. Hon gjorde det helt på eget initiativ, bör betonas. Jag svarade diplomatiskt, bör ock betonas. För jag närmar mig sakta ättestupan. Redan nu har jag börjat förbereda mig mentalt. Snart ska jag offra mitt liv för henne.
Mina hjärtslag är inte så viktiga i helheten.
Snart ska vi alla dö. Allt är så vitt skimrande. Jag ser ljuset nu. Men dörren till Gudsriket är stängt för mig. Jag, den otrogne, kämpar...
...men det visar sig bara vara drivor av snö som blockerat ytterdörren. I sista snöfallet, får vi hoppas. Annars blir jag galen på riktigt.