Livet har gått i ide, sparsamhet med färger dominerar landskapet. De finsk-ugriska språken säger detta redan i sina namn för november: dödsmånad, mörkermånad, slaktmånad.
Under mina första år i Norrbotten var det riktig vinter i november: istäcke på älvarna och snötäcke ovanpå allt. Men på Allhelgonahelgen blev det i stort sett alltid milt. ”Kulvakkolauha”: en blida som infaller efter renens brunsttid. Sen återvände kylan.
Nu vet man inte längre: gummistövlar eller skor med dubbar. För ett par veckor sedan frös det till efter duggregn i ett vitt landskap, hela världen blev som glaserad. Det var hisnande vackert men skrämmande farligt.
Jag har aldrig behövt en spark med på mina skogspromenader men nu var det nödvändigt. Så jag tog mig in i skogen stöttande på sparken, satte mig på den och mindes sommarens växtvandringar. Den sent blommande ljungen ligger nu i burkar i köksskåpet. Jag dricker torkad ljung som rogivande te och ser framför mig hyggena som i slutet av augusti färgas lila av den levande ljungen. Den otroliga blomningen som grand finale på växtsäsongen.
Men nu är det november även bland folk och trots halkan vandrar unga flickor i byn och ser skrämmande ut i sin halloweenutstyrsel. Är det en bra säkerhetsventil för dolda känslor? Nyttig träning för det ”svagare” könet utifall man blir attackerad av det ”starkare”? Eller är livet för lätt och förutsägbart, så att vi behöver alla konflikter, all denna spelade skräck i medierna – och nu som lite tidsfördriv i verkliga livet?
Skulle halloween ta slut om ett krig bröt ut och det blev farligt på riktigt? Finns halloween i fattiga krigförande länder – för att bearbeta det riktigt farliga med det låtsasfarliga? Vad tänker de nysvenska barn som efter sina strapatser lyckats ta sig till ett land som inte hotar dem med utvisning till de lämnade farorna, i alla fall inte direkt? Deltar de överhuvudtaget i halloween?
Jag bara undrar när jag i mörkret möter en trupp unga flickor. De är många och tar plats i sin självklara ungdomliga attityd, medan jag måste påminna mig om mitt existensberättigande i kraft av min ålder och erfarenhet. Inte trots.
Det kusliga står högt i kurs hur civiliserade vi än är. Fredagsmys med en viss mängd pang-pang, blod och förnedring.
Lycklig den som har en vuxen bredvid sig i tv-soffan – eller en stor och värmande björnmamma i idet.