Vädret. Lättköpt, nästan arrogant och kanske en aning för alldagligt. Som krönikör skulle man kunna säga att man maximalt har fyra tillfällen i livet då man får skriva om väderlek.
Som jag brukar säga till de som laddar med en powerpoint, eller ännu värre drar fram en gammal overhead, inför en föreläsning:
– Jaså, du har kvar? Jag har då använt upp alla mina.
Underförstått borde var och en endast ha tillåtelse att använda dylika hjälpmedel tio gånger i livet. Inte mer.
Vädret här i norra Sverige är ju som alla vet en aning instabilt. Varje säsong är en chansning, och alltid önskar vi oss ett Skopelos i skärgården, eller ett Gran Canaria i utbyte mot höstrusk. Verkligheten blir oftast som denna sommar.
När jag är i Grekland tycks grekerna undra vad vi egentligen håller på med. Själva sitter de med yllesockor i vinterskor och med täckjacka på när bleka nordbor vandrar mot blåsiga stränder redan på förmiddagen.
I shorts och linne.
Så en kväll tar jag fram min mobiltelefon och visar bilderna från den där vinterdagen då det låg en dryg meter snö på verandan, så pass att man inte såg ut genom fönstren. Jag tänkte att det kanske skulle få dem att förstå lite mer varför vi är så tacksamma för den sol som de ratar.
Men det är som om budskapet inte riktigt går in. Snarast verkar det som om de tänker:
Det måste vara nåt fel. En manipulerad bild. Så mycket snö. Det där kan inte stämma.
Sedan visar jag ett foto på min översnöade bil, och då undrar åtminstone Giannis hur vi överhuvudtaget kan ta oss fram genom snömassorna.
– Inga problem, säger jag. Vi har många traktorer.
Inte heller där tycks polletten trilla ner. Hur är det möjligt att leva normalt i sett sådant klimat?
För några år sedan lyckades jag sälja ett reportage om ishotellet i Jukkasjärvi till Singapore Airlines tidning Silver Kris. Men det var faktiskt svårt till en början. De trodde mig helt enkelt inte. Hur det var möjligt att bygga ett helt hotell av is och snö?
Ännu mer förvirrande blev det då telefonen väckte mig en natt i juli. Det var redaktören som vill ha en uppdatering av läget.
– Men det finns inget ishotell nu, sa jag. Det har smält bort.
Va? Nu var allt ännu mer förvirrande. Därför har jag alltid undrat vad de egentligen har för bild inne i sina huvuden av vårt klimat där borta i Singapore.
Numera är vädret även politik. Jag vet inte vilken sida av staketet du står på. Själv brukar jag tänka att forskare som ofta varit så tvärsäkra nästa dag kan skriva om livets bok. Skamlöst rättar de sina logiska felslut. ”Men nu vet vi”, påstås det.
– Kolla här då. Här kör vi bil, säger jag och visar en bild på en snöröjd gata med meterhöga plogkarmar.
Men grekerna har redan bytt samtalsämne och börjat prata om de mogna fikonen på trädet intill.