Krönika
Året är 1988. Jag luffar runt i Asien och möter en dansk ung man på det ställe där vi betalar hutlösa priser för en tunn madrass på ett stengolv.
Han var en passionerad dykare och ville till varje pris kunna återvända till Australien igen. Men hans turistvisum hade gått ut och därmed var gränsen stängd eftersom han också saknade bevis på att han hade nog med pengar att betala för sitt uppehälle. Så vad gör han. Dagen därpå talar han vitt och brett om att han förlorat sitt pass och trodde därmed att han kunde ta sig över till sitt dykparadis igen genom att inte bara ljuga utan också närmast ömsa skinn och bli en annan.
Hur det gick förtäljer inte historien, men just denna desperation han uppvisade kommer tillbaka som en stark minnesbild när jag läser Matilda Gustavssons bok "Klubben – en undersökning". För precis som den unge danske mannen förvånas jag över med vilken självklarhet den nu dömde kulturprofilen lyckas manövrera sig fram till den kulturella eliten genom att faktiskt blåljuga om sin bakgrund. Utbildad till elektriker i Marseille bytte han närmast persona när han flyttat till Sverige. Gustavssons undersökning visar nämligen att han varken värnpliktsvägrat eller hade någon ledande roll i 68-revolten i Frankrike. Han har heller varken jobbat för Living Theatre eller för filmregissören Jean-Luc Godart. Överdrifter möjliga för någon utan någon fast bakgrund på en plats, precis som människor på resande fot.
För visst har vi alla mött personer som med små eller stora lögner tagit plats och kanske till och med skapat sig fördelar i livet genom att inte vara helt sanningsenliga. Det kan handla om allt från att blåsa upp sitt CV till att ett minne som berättats nog många gånger sakta förskjutits till något helt underbart, från att på sin höjd varit okej.
Kanske är det helt enkelt mänskligt att förvandla vardagen, ge den mer guldkant som dessutom förstärker det egna identitetsbygget – men det som blivit så farligt i vår samtid är när lögnen tagit plats i det offentliga samtalet på högsta internationella nivå i form av fakenews.
Eller som i kulturprofilens fall att ledande akademiledamöter, som Gustavsson antyder, verkar ställa sig bakom en sorts konspirationsteori om att fallet med kulturprofilen egentligen handlar om avundsjuka, medelmåttiga kulturfeministers hämnd.
Jag baxnar. För hur illa är det ställt när de som sägs stå för snille och smak ifrågasätter granskande journalistik och man bara plockar ned de påståenden som passar ens egna agenda. Kan vi inte se till att år 2020 istället blir sanningens återkomst.