Så vad är då min ursäkt, och hur står det till med mitt samvete?
Att ärva ett hus, eller till och med två, är väl i de flesta fall något mycket positivt. Förutom om man bor i avfolkningsbygden, om huset står på enstaka kvadratmeter tomt, och kräver mycket pengar och mycket arbete att åtgärda. Då leder det bara till huvudvärk och sömnlösa nätter. Problem som man fortast möjligt vill bli kvitt.
När förfrågan kommer från utländska bärföretagare eller plantsättarfirmor och man får chansen att inkassera några tusenlappar istället för att måsta skänka bort eländet, känns det som en god affär, en möjlighet att slippa ansvar. Städning behövs knappt heller, nej de tar huset fullt möblerat, och fort ska det gå. Inte långt senare snarkar ryssar och rumäner på ens barndoms sofflock.
Jag är säkert inte den enda säljare som försökt tänka att det är bättre att huset kommer till något slags användning än ingen alls, som inbillat sig att det åtminstone kanske kommer att renoveras litegrann. Voj, voj! Höjden av naivitet. Inte blir det någon ny takplåt och inga nya rutor. När frosten nypt blåbären och arbetarna drar vidare bryr man sig inte ens om att stänga fönstren, och nu flyttar istället vintern in.
Jag har noterat Övertorneå och Pajala kommuns nya projekt ”Hej Hemby”, där tanken är att öka inflyttningen genom att stötta fastighetsägare och matcha obebodda objekt mot potentiella köpare. Detta skulle säkert även vara välkommet i Överkalix kommun. Ett sånt stöd hade jag velat ha.
När människor idag inser nackdelen med att bo tätt är många idéer i omlopp. Det kan vara nu man tar steget att komma hem, och nya småföretagare vill satsa naturligt och rejält. Genom aktiv förmedling skulle ödehus kanske kunna få nya seriösa ägare.
I Lansjärv finns ett igenbommat lägenhetshus, en rejäl skolbyggnad som lämnats åt sitt öde, en avflagnad affärslokal, en gympahall med skolkök och matsal, Med rätt entreprenör hade de sluppit förfall. Här finns också de hus jag varit med om att kasta åt gamarna. För billigt förvärvade för att bry sig om.
Jag ser eländet varje dag. Det oklippta gräset, glassplittret på marken, den flagnande färgen, grundens nigning och uthusets svankrygg.
Jag trodde jag sålde mig fri, men friheten är bara på papper. Samvetet håller mig för alltid fången.