Samma med fetman som med spriten

Någonting har börjat kännas annorlunda. Inte minst på min senaste badsemester såg jag mig omkring och började undra. Någonting måste ha hänt. På badstranden ställde jag mig frågan:
- Var finns egentligen så stora baddräkter att köpa!?
Senare kom också de bekräftande tidningsrubrikerna med rapporten från OECD. Nu har även svenskarna lagt på hullet. Rejält.
Sommar, och kroppar kommer fram och blir synliga. Korta, långa, smala...men framförallt tjocka. Bara att ta en promenad på stan har börjat bli avslöjande. Precis som statistiken. Den berättar samma sak, att nu är snart varannan svensk en fetknopp.
Och var tionde lider av kraftig övervikt.
Fetman. Och fetman och dess vokabulär. Fetknopp. Djävla fetto. Tjockskalle.
Eller med de förmildrande orden "bara lite rund". Det finns där i språket, vårt kulturella förakt mot alla som väger för mycket.

Fetman är också tabu. En efterbliven hantering. Vi står mitt i förträngningens träsk. Frågan om vår övervikt är som det var med spriten för bara 30 år sedan. I min bransch, den glada journalistikens, så var det inte ovanligt att redaktionerna var i ett stilla rus på fredagskvällarna. Det var så sent som i början av 80-talet. Ölburkar i skrivbordslådorna, och det var normalt med pysljud efter klockan 18. Dessutom kunde radiopratare sitta och sprätta starkdrycker i direktsändning utan att någon egentligen hade några synpunkter. Inte cheferna i alla fall. Så länge man skötte sitt jobb var det inga problem.
Men sedan skedde en förändring. Medvetenheten kom om spritens verkliga elände. På arbetsplatserna var det färdigsupet, i alla fall på de tidnings- och radioredaktioner som jag känner till.

Jag menar att vi är i ett liknande läge med fetman i dag som vi var med spriten. Att ingen pratar om det på riktigt, eller ser det som ett hälsoproblem när valkarna börjar välla utanför byxlinningen. Alla vet att det är mycket hälsovådligt. Matmissbruk är rubriken. Varför skulle vi kalla det för någonting annat!?
Det ordas mycket om hur svårt det är att gå ner i vikt. Det finns allehanda ursäkter.
- Jag har ofördelaktiga gener, säger någon.
En annan påstår att de äter lite, men ändå går upp. En tredje påstår sig bara äta en lätt sallad till lunch, men ändå aldrig går ner i vikt. En fjärde säger att det också i djurvärlden finns tjockisar. Men nu blir ursäkterna mer och mer ihåliga. Om någon runt 150 kilo sedan äter fyra omgångar buffé och avslutar med en portion efterrätt stor som till en häst, vad ska vi säga då?
Att det här är tjockisens ensak!?
Jag vet och förstår att det här kan läsas som en provokation. Men jag ser det mer som kollektiv psykoanalys. Och en misstanke om att få överviktiga verkligen vill vara det.
Det är också en värld av överflöd. Fett och socker till extrapris på affären. Lockelser som aldrig tar slut. Munnen står vidöppen, och i varje gathörn säljs billigt fett och förädlat socker i färgglada förpackningar.
Det borde inte vara någonting att skämmas för, att tala om detta. Men kulturen växer in i sitt matmissbruk. I Sverige är vi nu på god väg att bli fler feta än normalviktiga. I USA dras närmare tre av fyra personer med valkar och mage som väller ut. Det här är ett träsk där jag tror att många smala också är lika mycket matmissbrukare, men som med vita knogar håller sig borta från munnens lockelser.
- ...inte alls din ensak. Håll truten du din jävla Pelle.