Till skillnad från flera av de andra artisterna håller han hårt i jantelagen och hans låttexter skvallrar om att han är en outsider och underdog. Även i intervjuer framstår han som sympatisk. Inte minst när han berättar att han valde jobb i äldrevården framför att fortsätta musikkarriären efter första – och enda – plattan.
Att visa på nervositet och tvivel är onekligen ett framgångskoncept. Hellmans texter må vara skrivna ur ett perspektiv av att vara konstigast i världen, men ändå är vi många som verkar känna igen oss i dem.
Det får mig att tänka på en annan musiker som skådespelarkollegan Erland Josephson beskrev med orden: ”Han var udda. Men han lyckades ta mig fan vara udda på ett universellt sätt.” Det var såklart Allan Edwall han syftade på.
Även Edwall skrev gärna musik för dem som kände sig svaga och i underläge. Men där fanns också ett mer uttalat politiskt perspektiv. Edwall ställde sig på de utslagnas, de utnyttjades, de utvisades sida. Den som behöver övertygas om den saken kan lyssna på svängiga ”Trevligt att se dig” från debuten "Grovdoppa".
Jakob Hellmans texter berör visserligen inte det politiska med samma rakhet. Men jag vill hävda att de skildrar den svaghet vi alla har inom oss: rädslan för att stå utanför, bli bortvald, förbli ensam, inte få vara med i gemenskapen.
Annat är det i ett annat aktuellt underhållningsprogram. I ”Idol” verkar de unga artisterna göra allt för att ”äga scenen”. Gärna ska de också visa att de inte alls tar åt sig av juryns bitvis hårda ord.
Samma attityd har bröderna i bandet Junior Brielle. När de gästar musikjournalisten Fredrik Strages podcast ”Hemma hos Strage” beskriver de Sveriges folkmusikpoppiga exportsuccé First Aid Kit – som rönt betydligt större framgångar än Junior Brielle själva – som malliga och ”inte så trevliga”.
Visst, nog verkar David och Gabriel Röhdins arbete präglas mycket av ironi. Allt ska nog inte tolkas bokstavligt. Men det går inte att komma ifrån att de, till skillnad från Edwall och Hellman, har rätt hård attityd.
Att jag nu nämnt några få artister i ett försök att övertyga om att Sveriges musikscen blivit alldeles för kaxig är kanske en tes som kräver både bättre bevisbörda och tyngre argumentation. Men ibland får man måla smått för att visa på stort. Jag tycker att det tydliggör en större förändring i hela samhället. Vi sneglar mot USA, är individualister och förkastar jante.
Med det sagt bör jag även tillägga att Junior Brielle spelas – både ofta och högt – hemma hos mig. Men jag hade blivit mer berörd om de inte var så svala.