Akademin sitter ju där och låter tankarna svepa över hela jordklotet på jakt efter den bästa författaren – tänk om de missar en lysande begåvning på ett litet språk någonstans i periferin. Eller någon som finns alldeles intill!
Nog har de sett det näraliggande förut, framför allt under första halvan av 1900-talet då en hel drös svenska författare belönades, Selma Lagerlöf och fem manliga, alla var eller blev medlemmar i Akademin. 2011 äntligen Tomas Tranströmer. Norge har belönats tre gånger (dags för Knausgård snart), Danmark och Island båda en gång. Finlands pristagare F.E. Sillanpää var bra, men inte i klass med Väinö Linna vars chanser stupade på översättningen: det är näst intill omöjligt att översätta dialekter.
Till mottagare av Nobelpriset 2020 föreslår jag den svenska författaren Kerstin Ekman.
Nu tror ni att jag yrar – ni tänker på konflikten med Akademin. Men hon har ju lämnat den helt och hållet. Och har inte de senaste årens priser varit minst sagt kontroversiella, bortsett från Olga Tokarczuk 2018? Och framför allt: genom ett pris till Kerstin Ekman skulle Akademin nu kunna visa stor andlig resning och äkta omsorg om högklassig litteratur bortom konkurrens och intrigerande. Många nya medlemmar har rekryterats och jag tänker på deras bild av sin nya arbetsplats. Genom val av Ekman skulle Akademin kunna visa att den kan hantera konflikter, att den håller på att växa till en akademi värd namnet. Denna gest skulle även kunna bli en ursäkt för den behandling som framför allt kvinnorna utsatts för och den flathet som man visade gentemot Salman Rushdie.
Jag förstår att detta inte går. Det gäller att instifta ett nytt pris. Annelis alternativa Nobelpris.
Och varför just till Kerstin Ekman? Därför att hon enligt min mening är den största nu levande berättaren i halva världen. Ur noggrant undersökta och upplevda universum väver hon fram sina berättelser. De växer till fresker eller gobelänger med rörliga figurer i. Hon har gått före och sett allt åt oss och vi kan bara nicka att så är det ju. Några av dessa universum är barndomsstaden Katrineholm i "Valmstasviten" och Jämtland i trilogin "Vargskinnet" och "Händelser vid vatten". Personskildringen i den sistnämnda får mig att stanna till i andlöst lyssnande, trots att jag redan läst boken (även i översättning). Den går som radioföljetong i P1 med Rolf Lassgård som uppläsare. En halvtimme varje vardag och perspektiven vidgas.
I "Herrarna i skogen" och "Gubbas hage" är det växternas och djurens universum. Stordriften leder till förlusten av skog och äng i egentlig bemärkelse, själv har hon gått med lie så länge hon orkat.
Kerstin Ekman är 87 år. Hon struntar antagligen i priser. Men värd ett pris är hon alla gånger, denna vår kvinnliga Vilhelm Moberg och lite grann även Carl von Linné!