”Var är vargen”, hörs det från bersån.
”Han söker sin flock”, svarar Ulf skrockande. Thåström kommer strosande fram, ger Ulf en kram och ur kramen hörs Ulf dova, halvt kvävda ”här är vargen”.
Båda skrattar.
Nina Persson och Neneh Cherry är några steg efter, skrattar gott och det kramas igen till höger och vänster. På bron till huset anar man Joey Tempest i en tank-top.
Vinjetten rullar igång, hela gänget i en folkabuss, Yngwie Malmsteen vid ratten, Howlin Pelle och Leila K i armkrok sjunger med i refrängen. Blommande ängar. Glada anleten.
De första tre minuterna i ”Så mycket bättre” the lost tapes är magiska. Att de legat lagrade i lönndom i så många år är obegripligt, men vad få tidigare visste så var det detta, den försvunna säsongen som spelades in 2009 som var den krampaktiga starten på TV4-succén ”Så mycket bättre”. Naivt nog förstod ingen riktigt vad de hade sajnat upp för och trots magiska musikaliska versioner… Leila K:s elektro-trashiga ”Öppna landskap” som tog Ulfs episka saga till förorten, Thåströms punkvråliga take på The Cardigans ”Lovefool” med ett ylande ”love me, love me, say that you love me” och Yngwie Malmsteens gitarrvirtuosa ”Buffalo stance”-solo, för att bara nämna några. Trots allt detta kunde inte produktionsbolaget ha anat vilken molotov-cocktail de blandat.
Vilket drama de startat som sedan skulle tystas ner och bli lite av svensk televisions heliga graal… mytomspunnen… men aldrig riktigt sann, förrän nu. De läckta filmerna är makalösa. Helt otroligt makalösa.
Redan vid första middagen brakar det loss, Leila K:s reaktion på Ulf Lundells bredbenta arena-rocks-rökare av ”Electric” får henne att dansa rumpskaka på middagsbordet, ett vinglas välter ner i Yngwies knä och på hans röda asiatiska kimono med gulddrakar. Yngwie flyger upp och vrålar ”you have unleashed the fokin fury”, vinflaskor och blomvas flyger… Leila kraschar huvudstupa först i Joey Tempest knä. ”Vafaaaan”, skriker Thåström och kastar sig fram och kopplar ett nacksving på Yngwie vars kimono öppnar sig och blottar en blek buk av Plura-klass.
I bakgrunden ser man Nina Person slita tag i Neneh Cherrys hand och dra med sig henne ut genom dörren. Ulf står med sin strata och stirrar med öppen mun. Ser ut som en fågelholk.
Ridå.
Vi kan sedan se att produktionen försöker rädda det hela med smått terapi-liknande eftersnack med en högröd Yngwie och en nollställd Leila. Thåström tar oväntat rollen som fredsmäklare och får till ett handskak mellan huvudkombatanterna. ”Är det verkligen fred vi vill ha”, skämtar Howlin Pelle och det är en vitsig kantboll som nästan stjälper allt på nytt. Thåströms stålblick tystar Pelle som skamset sätter sig lite vid sidan av. Nina kommer fram och lägger en hand på hans axel.
Vad som sedan följer i de tre avsnitt man filmade och lyckades redigera samman innan Ulf och Thåström lämnade inspelningarna till ljudet av övriga gängets vädjande rop är tv-historia. Det är en djupdykning i svensk populärkultur av Lars Norén-klass. Leilas nakna sanningar om kraschen, livet i rännstenen. Ulfs gråtande bekännelser om alkoholen och tomheten. Fast allra vassast är nog Nina Perssons svidande uppgörelse med bilden av sig själv i The Cardigans, hennes extrema makover från söt pop-lolita till självständig soloartist.
TV4, skärp er, sänd nu dessa avsnitt!!! Det är ett absolut krav!
Fotnot: Det kan vara så att den här krönikan är ett rent hitte-på från krönikören.
FAKTARUTA
”Så mycket bättre”-ögonblicken vi inte kan sluta titta på…
September gör en magisk version av Petters ”Mikrofonkåt” och vi fattar för första gången vad programmet kan skapa… (säsong 1)
Olle Ljungström vid stranden ”Magnus, jag kysser havet”, Uggla svarar jakande. Nästa klipp, Olle: ”Magnus, jag kissar på havet”, Uggla ”såklart du gör”… varvid Olle kissar på havet. (säsong 3)
Miss Li exploderar i en (fortfarande) omtumlande rysar-version av Pughs ”Här kommer natten” som fullständigt vrider musten ur Pugh himself som gråtandes flämtar…. (säsong 3)
Avlidne Freddie Wadlings version av Weeping Willows ”Broken Promise Land” tar sönder allt och alla, inte minst Magnus Carlsson som fontän-gråter (säsong 7)
”Jag ser Jesus som en uppblåst narcissist”, Love Antell. Carola inte helt bekväm med uttalandet. (säsong 5)
Miriam Bryants Sven-Bertil Taube-tolkning av ”Ett sista glas” blir till en lysande uppdatering. Och en megahit. (säsong 6)
Magnus Uggla gör en oväntat stark och finstämd tolkning av Olle Ljungströms uppgörelse ”Jag och min far”. Gripande vacker på ett sätt som nog många inte trodde var möjligt. För vår spelevink. (säsong 3)
Carolas snuskchock inför paddeltävling när hon säger ”Varför skulle man bli rädd? Jag vill bli blöt… jag är redan blöt” och Danny Saucedo generat försöker fly, men hon håller fast honom. (säsong 10)