”Shått in dö daaaaaaak”… Riffen dånar ur högtalaren, bilen kränger, den raspiga resten av en röst och så svänget. Det där oomkullrunkeliga svänget. Själva rollen i rock´n´roll.
Samtidigt som deras megasäljare ”Back in black” fyller 40 år som världens näst mest sålda skiva (”Thriller” med Jackson är etta) så är de mot alla odds tillbaka igen med albumet ”Power up”.
Rockens eviga riffraff:are AC/DC. Och, ja, de gör samma sak, igen, fast oväntat vitalt.
Statusen var ju annars minst sagt förödande för ett år sedan. Grundaren Malcolm Young död, sångaren Brian Johnson nära döv och förbjuden att uppträda, basisten Cliff Williams pensionerad och trummisen Phil Rudd inför rätta för mordhot.
Angus, ja, ensam kvar.
Så på Malcolms begravning i november 2017 möttes de igen. Och något startade. Angus Young gick in i sin hemmastudio och letade fram alla timmar av just riff som han och hans bror Malcolm spelat in. Tänk om han kunde färdigställa några av brorsans riff till ett album.
Nu är det just det som dånar ut ur min bilstereo längs E4:an.
Jag ska väl erkänna att jag är ett fan, sedan jag köpte mitt livs första skiva som var ”High Voltage” med bandet. Men, ett hyggligt kräset sådant. För mig är det eran fram till och med ”For those about to rock” (1981) som är bandet. Efter det har väl egentligen bara ”Thunderstruck” (1990) letat sig in i deras liveset och stannat. Allt övrigt har passerat mer som alibi för att rycka igång en ny turné och välta världens arenor - igen. Har du aldrig sett cirkusen live kan du kika på ”River Plate”-filmerna som sätter arenarocken i perspektiv. När publiken sjukt nog sjunger med i riffen till ”Back in black” svartnar det lite för mig.
Men, sedan producenten Brendan O´Brien, mest känd för sitt arbete med Pearl Jam och Bruce Springsteen, 2008 naglade fast bandets ”Black Ice”-album har de vaknat till nytt liv. ”Rock or bust ” (2014) och nya ”Power up” är märkligt pigga skivor, med bandets typiska pulserande bluesrock i full sving. Rockens geriatriska avdelning spritter plötsligt av liv – igen.
Råa ”Realize” med körsångsmelodi, perfekta rockstandarden “Shot in the dark”, lite popdoftande ”Through the mist of time”, fingerpicking-numret “Witch`s spell” och bluesdrivet i ”Wild reputation”… jo, fan, det funkar igen. Det som i decennier känts som mer håglösa imitationer av något de brukade vara lever igen. Svänget är tillbaka.
Och vad är då hemligheten med det där svänget. Varför funkar det?
Well, Phil Rudds minimalistiska trumspel lurar många, det driv och sväng han skapar är magi. Sedan är Angus känsla och tajming för spelet mellan gitarrens råa riff och en sugande tystnad till nästa gitarrattack genial.
Till synes simpelt. Ändå hopplöst svårt.
I en tid där livekonserter i arenaformat känns ohyggligt avlägsna är det en tröst för en rock-gubbe som mig att en hord av gamla ikoner fortsätter att ge ut musik. Vissa kanske vi aldrig mer får se live, helt enkelt för att tiden rinner ut.
Till dess, det är något lite extra att få svänga in mot Piteå från E4:an med Brian väsande ”I´m coming down Main street, get out of my way, I ain´t stoppin´for nobody, got a wild reputation…”
Ronny Olovsson tipsar:
Göbbrock att lyssna på:
AC/DC ”Power up”
Vill du ha rock att spela på tinnitus-volym och yla till är det här en knippe ostyriga spår som leker skamlöst med AC/DC helt egna format.
Bruce Springsteen ”Letter to you”
En reunion med E Street Band som når sin musikaliska kulmen i ”If I were a priest” som Bruce skrev redan på 70-talet och den arenarocks-svulstiga ”Ghosts”.
Tom Petty ”Wildflowers & all the rest” (box)
Producenten Rick Rubin hittade 1994 en ny Tom Petty i en både lågmäld och avskalad produktion. Nu får vi en box med i stort sett allt som fångades på tejp. ”It´s good to be king” är ett lysande exempel på Pettys berättarkonst. Låt den sjunka in.
Göbbrock att titta på:
Phil Lynott ”Songs for while I´m away”
Emer Reynolds dokumentär om Thin Lizzys legendariska sångare Phil Lynott som dog 1986 rullar så sakteliga runt på bio, kanske missade du den. Vi lär får vänta till den kan streamas. Men bara trailern får mig att klösa fram ”Black rose”, ”Jailbreak” och ”Chinatown” ur vinylhyllan. SVT:s Fredrik Sahlin gav dokumentären betyget 4 (av fem).
John Lennon ”Imagine” (SVT Play)
Den vardagliga dokumentationen av Lennons inspelningar och liv under några dagar är gripande och fin. En märklig känsla att få ”sitta med” när några av vår tids mest episka låtar spelas in. Väl värd din tid, även om du inte är ett fan.
Rolling Thunder Revue: A Bob Dylan Story by Martin Scoprsese (Netflix)
Dylans märkliga och kaotiska corkus-turné ger en härlig bild av en svunnen tid där en Dylan i sin prime målar sitt ansikte vitt för att han sett Kiss, skriver ”Hurricane” och gläntar på dörren till myten om sig själv.